Hoppa till huvudinnehåll

Innehåll från Blogg: Sjukskötarvardag i Vasa

En  kvinna i läkarkläder i en vit korridor

34-åriga Malin Solstrand jobbar som sjukskötare på Centralsjukhuset i Vasa. Hon har jobbat på Intensiven i elva år. Här bloggar hon om sitt arbete i coronatider.

Mina kollegor och jag jobbar treskiftesjobb, alla dagar, året runt. Vi sköter om sjukvårdsdistriktets mest kritiskt sjuka patienter.

En hälsning från Malin

På sjukhuset försöker vi planera vår verksamhet så att vi kan vara förberedda på olika scenarion som följer. Det betyder bland annat att vi bör ta ut en del semesterdagar nu på våren, för att de inte skall hopa sig till hösten. 

Med kort varsel fick jag alltså ta ut några semesterdagar, och fick plötsligt en vecka ledigt, skönt! 

Coronasituationen är för tillfället under kontroll och det känns därför naturligt att sjukhusbloggen får ta en paus. Om det blir en fortsättning återstår att se. Det beror på hur läget utvecklar sig. 

Det har hur som helst varit riktigt roligt att få berätta om vår vardag åt er läsare.

 

En tillbakablick på den senaste tiden med vården av coronafall

Man blir nog aldrig van med att gå till jobbet och veta att man riskerar utsätta sig för smitta. Det känns absurt på något vis, att man frivilligt utsätter sig för det. Men ändå så naturligt i detta yrke. 

Känns okej vårda covid-patienter - trots riskerna

Vi har ofta patienter med olika smittsamma sjukdomar, sjukhusbakterier och virussjukdomar. Och visst har vi tidigare varit med om pandemier, svininfluensan 2009 till exempel. Men corona har definitivt varit i en klass för sig. Någon liknande pandemi har vi aldrig tidigare varit med om. År 2020 kommer att bli ihågkommet länge, och inte på något bra sätt.

Det känns trots allt okej att klä på sig skyddsutrustningen och vårda covid-patienter. Inte för att vi har något val, det hör ju till våra arbetsuppgifter, men vi har så utförliga isoleringsrutiner och bästa möjliga skyddsutrustning att tillgå, så det känns tryggt. 

Rutinerna kring hur ta av skyddskläderna sitter nu i ryggmärgen 

Det får lov att vara svettigt och tungt i skyddskläderna, huvudsaken är att man är skyddad. Varje arbetsmoment skall planeras så att man inte kontaminerar sig själv. Varje byte av skyddshandskar skall göras med försiktighet och varje gång man vill klia sig i ansiktet behöver man hejda sig. 

Avklädning i slussen skall ske i rätt ordning så att till exempel smutsiga handskar inte vidrör dina rena kläder. Det sitter i ryggmärgen vid det här laget. 

FFP3 maskerna, och hur de luktar, påminde mig till en början om en isoleringspatient som jag skötte för flera år sedan. I framtiden kommer de utan tvekan att associeras med corona.

Det känns bra att gå via duschen efter avslutat pass. Tanken på att dra hem någon viruspartikel ger en lätt ångest. Det känns vettigt att träffa så få människor som möjligt. Bara för att vara på säkra sidan.

Toppen borde ju komma nu då vi är förberedda

Distriktets covid-19-patienter har minskat i antal. Hur länge ska vi fortsätta att hålla upp vår egen beredskap och energinivå? De borde ju komma nu, då vi förberett oss så bra, eller? 

Det är tungt att inte veta från dag till dag och det märks att det orsakar en viss rastlöshet. Våra övriga patienter sköter vi som tidigare och det är skönt att ha normala, vardagliga saker att fundera på. 

Många covid-prover tas dagligen i sjukvårdsdistriktet och bra så, det har visat sig att symptomen kan variera mycket från person till person. Neurologiska symptom har till exempel förekommit, så sök dig till sjukhuset om du känner dig osäker.

Onsdag 20.5 - Intensivvården

Att jobba inom intensivvården är mycket intressant. Trots sina baksidor så ångrar jag inte mitt val av arbetsplats. 

Kort specialisering under utbildningen

Under utbildningen hade vi en kort och koncis kurs om intensivvård. I Finland utexamineras alla som sjukskötare, med endast en kort profilering (t.ex. akutvård, fördjupad klinisk vård eller psykiatrisk vård).

I övriga Norden finns specialiseringsutbildningar inom intensivvård (cirka 1 års heltidsstudier). Nog skulle en sådan utbildning ha varit rolig att ha då jag började arbeta. Men istället har vi omfattande arbetsplatsskolning och man lär sig faktiskt bäst genom att jobba. 

Det är en väldigt lärorik arbetsplats. Vi vårdar olika patientkategorier och det kommer hela tiden nya saker att lära sig. 

Krävande apparatur

Här finns mycket teknisk apparatur som vi använder dagligen i vården och man måste lära sig behärska alla. 

Maskinerna jag pratar om är främst respiratorer och övervakningsutrustning. Vi använder många olika verktyg för att monitorera en patients blodcirkulation och hjärtfunktion. 

Våra patienter kan också behöva njurersättningsbehandling om njurarna slutar rena blodet, då behöver vi starta en dialysbehandling. Mycket att hålla reda på, men också utvecklande.

Alla maskiner är till för de sjuka människor/patienter som är vårt viktigaste åtagande. Människor/patienter som är totalt beroende av vården vi ger.

Se människan

Det är en sak som är fascinerande i intensivvården. Att samtidigt som vi ger en så tung och krävande vård också se patienten där bland alla slangar och sladdar. 

Svårt sjuka patienter minns sällan något av intensivvården och från tiden de varit nedsövda. Det blir dråpligt ibland, då vi pratar med patienter som vaknat upp, som om vi känner varandra, fast de inte alls har något minne av oss. 

Det finns en nära patientkontakt eftersom vi vårdar en till två patienter per sjukskötare och hela tiden är närvarande.

Olika patientgrupper

Våra övervakningspatienter som kommit in för neurologiska problem eller hjärt- och kärlsjukdomar är oftast i bättre form och behöver inte intensivvård. Trots det har även de noggrann monitorering och en skötare i närheten dygnet runt.

Onsdagens morgonskift var lugnt. Ett kort besök till akutens traumarum för att hjälpa till med en patient, men det redde upp sig fint. På torsdag och Kristi Himmelsfärd väntar kvällsskift.

Tisdag 19.5 - Morgonskift

Corona och covid-19 förekommer allt mera sällan i vår vokabulär. Vi börjar vara mättade på allt vad corona heter. 

Trots att vi haft ganska få fall har det tagit upp en onaturligt stor del av vår vardag på avdelningen.

Snabbskolning i intensivvård

Inskolningen av ny personal fortsätter ännu och snart är ett tjugotal sjukskötare snabbskolade inom intensivvård. 

De har varit minst tre veckor här och förväntas sen, ifall vi får många covid-19-patienter, kunna hjälpa till i vårdarbetet på avdelningen. 

Det är ett pussel att få tillräckligt många skötare hit för introduktion, samtidigt som husets operationer behöver komma igång.

Det känns i alla fall tryggt att vi har hunnit långt med inskolningen nu då samhället öppnats upp igen och en eventuell andra våg kan komma.

Business as usual

Med ökade covid-19-fall i världen kommer hela tiden ny information och nya vårdföreskrifter.

Viruset är nytt för alla men vårdpersonal i hela världen börjar redan ha mycket erfarenhet. 

På så vis är vi ju inte ensamma i det här eländet. Och än en gång har vi det mycket bättre ställt än på många andra håll. 

Dagen har förlöpt lugnt, business as usual.

Måndag 18.5 - kvällsskift

Jag fick en skymt av normalläge direkt på förmiddagen, då sjukhusets personalgym hade fått öppna och jag hann med ett snabbt pass innan kvällsskiftet. 

Några patienter vidare till bäddavdelning

Kvällspersonalen fick börja med att lyssna på en föreläsning av vår överläkare, via Skype för att hålla avstånden, som handlade om olika patientfall med betoning på blodcirkulationen. Intressant och bra att direkt väcka upp hjärnan efter några lediga dagar.

Sen började vi jobba och fick ganska snabbt skicka några patienter vidare till en bäddavdelning. Från vår avdelning blir man aldrig utskriven direkt hem, utan patienten skickas alltid via en vanlig avdelning först.  

Ny patient på kommande

Jag fungerade som stödskötare ikväll och handledde några av våra nya skötare med småsaker. MET-skötaren Essi besökte två av våra före detta patienter för att se hur de mådde på avdelningen. Det här ordinerar läkaren ifall vården har varit speciellt krävande eller vårdtiden varit lång.

MET är en förkortning för Medical Emergency Team och består av sjukskötare från vår avdelning som svarar på larm från andra enheter ifall någon patient plötsligt mår sämre. MET-skötare svarar även på återupplivningslarm.

Hade just haft matpaus då vi hörde att det skulle komma en ny patient från akuten. Ofta är många saker gjorda redan på akuten, t.ex. kanyler färdigt satta och behandlingar påbörjade. Så är det också i detta fall. 

Det underlättar för oss, men också för patienten som ofta är ganska medtagen. Det är tillräckligt jobbigt att höra att man behöver intensivvård. 

Samarbete och godis

Samarbete mellan olika avdelningar är en förutsättning för kontinuiteten i vården och ofta är tiden en viktig faktor. 

Mitt i allt dimper det ner en näve godis i rörposten, som tack för fint samarbete. Det tackar vi för.

Innan vi går hem får vi ännu en ny patient och tacksamt nog kommer pigga nattskötare på jobb för att fortsätta.


 

Lördag 16.5 - Några tankar om yrket

Mina nattskiften är avklarade och nu njuter jag av fyra lediga dagar. Att svänga dygnsrytmen efter nattjobb kan kännas tungt, men efter flera år med skiftarbete lär man sig vad som fungerar bäst. 

Treskiftsarbete - ett pussel för familjelivet

Jag trivs bra med varierande arbetslistor, men visst kräver det en flexibel inställning och en del pusslande med vardagen. Speciellt med familj och barn kan det vara svårt att hitta rutiner som passar treskiftsarbete. 

Tacofredagar och midsommar på sommarstugan är ingen självklarhet. Och det är ingen vidare känsla då familj och vänner behöver anpassa sig efter min arbetslista då träffar skall planeras. 

Numera får vi till viss del planera våra arbetslistor själva. Det ger en bättre möjlighet att planera sitt liv utanför jobbet. 

Ökade påverkningsmöjligheter när det gäller arbetslistorna ökar också trivseln med arbetet. Och visst är det en fördel att kunna uträtta ärenden på vardagar då många andra är på jobb.

Hitta system för återhämtningen

Att återhämta sig på lediga dagar och semestrar är viktigt. Vårdarbetet är ett givande yrke men det sliter på kroppen, både fysiskt och mentalt. Alla har egna mekanismer för att handskas med jobbiga situationer och det underlättar att vi alltid har kollegor att ventilera med. Däremellan skrattar vi så tårarna rinner.

Hjältar i sociala medier

Med corona hamnade vi plötsligt i blickfånget. Antal patientplatser och respiratorer var högaktuellt. Det känns att vi är under mer press. 

Vi har lärt oss massor på de här månaderna och oavsett hur detta utvecklas har jag en känsla av att vi klarar det. 

På sociala medier lyfts vi upp som hjältar. Inget jag vill skriva under på, vi gör ju vårt jobb som vi alltid har gjort. Hur det utvecklas är utom vår kontroll och vi kan bara göra vårt bästa, precis som resten av samhället. 

Behöver vi högre lön?

Det är roligt att vårdbranschen fått mer uppmärksamhet, men det kunde ha varit av trevligare orsaker. För tillfället arbetar vi utan kollektivavtal och debatten går het huruvida vi behöver högre lön. Men som det står på min kaffemugg, “Keep calm and carry on”.

 

Tisdag 12.5 - Nattskift och internationella sjuksköterskedagen

Inatt jobbar jag min sista natt av tre och det har verkligen varit tre olika nätter. Bra med omväxling. 

I en perfekt värld

I en perfekt sjukhusvärld kunde välmående patienter åka hem, friska och krya, efter avslutad vård och behandling. Men då vore vi troligen utan jobb på denna avdelning. 

Det går ju inte alltid som planerat med människors hälsa, ibland måste det bli värre innan det kan bli bättre. Och då försöker vi bistå så gott vi kan. 

En arsenal av åtgärder

Efter en timme på jobb ringer MET-telefonen. En patient på en annan avdelning har plötsligt blivit sämre och behöver tittas till. 

Fyra timmar senare sätter jag mig ner för matpaus och går i huvudet igenom allt vad vi gjort hittills. 

Intensivvården är fascinerande, människans grundläggande fysiologiska funktioner strejkar, och vi står där med en arsenal av åtgärder för att få dem att fungera igen. 

Det är häftigt då det lyckas och vården fungerar, men för patienten är det nog ingen trevlig upplevelse. 

Allt bygger på teamarbete

Vid akuta situationer finns alltid läkare på plats och ordinationerna skall verkställas utan dröjsmål. 

Sällan hinner man göra allt själv, utan det handlar långt om teamarbete. Ännu en gång är jag glad att ha rutinerade kollegor med mig. 

Tiden rusar iväg. Klockan tickar mot 06 och jag skriver en kort rapport över natten. Scrollar sen igenom nyheterna och inser att det firats internationella sjuksköterskedagen, vackert så.

Måndag 11.5 - Nattskift

Jag får en utförlig rapport av min kollega Lina inför nattskiftet. Kvällsskiftet har gått bra och det är enkelt att fortsätta. Alla vitala parametrar ser okej ut. Några patienter har fått flytta till en vanlig avdelning och några nya har kommit under dagen. 

Jobbar tyst

Det ser ut att bli en lugn natt. Trots att det blir det lugnaste nattskiftet på länge så får vi tiden att gå. Mediciner ska blandas, apparatur övervakas, blodprov skall tas och grundvård förverkligas. Allt så tyst som möjligt för att inte störa sovande patienter. 

Det känns som att vi har en välbehövlig andningspaus på avdelningen just nu. Vi har patienter och jobb så det räcker till, men ni förstår vad jag menar - på coronafronten intet nytt. 

Lugnt - men långt till normalläge

Vi hinner jobba ifatt sådant som lämnade under de stressigaste veckorna. Det märks också att våra samtalsämnen sinsemellan handlar om annat än corona. 

Det ser också ut att komma mer optimistiska rapporter från media, inte sådana nattsvarta rubriker som det hittills har varit. Men att slappna av kommer inte på fråga. Normalläge är långt borta.

Ett rum i en sjukhus, det är mörkt, medicinsk utrustning med många skärmar lyser i bakgrunden. Man ser en siluett av en sköterska.

Söndag 10.5 - Nattskift

Jag hinner på en regnig länk med min goda vän och kollega före jobbet. Skönt att ha någon att byta tankar med i dessa tider. 

Godis och mörkrostat kaffe

Redan innan jag börjar nattskiftet vet jag att det kommer att gå fint, vi är ett bra gäng i natt och det finns en trygghet i det. Det får ske vad som helst, det kommer nog att gå bra. 

Det bjuds på chips, godis och mörkrostat kaffe i natt. Vaknätter gör inga under för formen.

Denna natt får jag sköta en patient som varit länge hos oss. Mycket kan lämna oklart och suddigt efter en lång sjukvårdsperiod, och vi försöker räta ut några frågetecken innan det är dags att säga godnatt. 

Dåligt minne i intensivvård

De flesta patienter som varit här för intensivvård minns långt ifrån allt som hänt. Det är vanligt att man har luckor i minnet på flera dagar, beroende på i hurudant skick man varit. 

Vi informerar därför patienten ofta om läget och försöker ha en tydlig dygnsrytm på avdelningen. Därtill strävar vi till att skriva patientdagböcker så att patienten senare kan läsa om vad som hänt. 

Kanylering på kaffepausen

Vi jobbar nio sjukskötare här i natt, varav en är studerande på slutrakan av sina studier. Han får öva på kanylering på kollegornas vener under kaffepausen. 

Dramatisk start på karriären, att börja mitt i coronapandemin, tänker jag. Våra nya sjukskötare har nog haft en utmanande vår.

Ingen kunde väl tro att de, nyligen utexaminerade, skulle ställas inför alla prövningar som covid-19 inneburit. Men de har klarat det riktigt bra.

Måsarnas skrän signalerar att natten slut

Patienternas snarkningar är sövande och jag söker mig mot kaffetermosen igen. Det börjar ljusna ute och måsarnas kännspaka skrän är ett tecken på att vi snart får stämpla ut. Efter 22 vakna timmar ska det bli skönt att få sova. Två nattskiften kvar.

 

Två dagböcker med texten vasa centralsjukus

Lördag 9.5. - Kvällsskift

Efter tre lediga dagar är det dags att jobba under helgen. Kvällsskift med start kl. 14.

Covid-19 ständigt i beaktande

Det är lugnt på parkeringen vid sjukhuset, det märks att det är lördag. Går och byter om och hoppas på en lugn kväll. Möts igen av ansvariga skötaren som frågar om jag är frisk. 

Det finns noggranna föreskrifter även för patienterna. Vid varje skift kontrolleras om någon har symptom som kan tyda på corona.

Viruset är knepigt, då det för många inte ger några symptom alls, och för en del sådana symptom som inte direkt tyder på covid-19. 

Personalen på akuten gör ett massivt jobb med att undersöka och vårda de som kommer för akuta besvär, hela tiden med covid-19 i beaktande. 

Samarbete mellan olika avdelningar

Ikväll fungerar jag som stödskötare och hjälper till där det behövs. 

Tillsammans med en sjukskötare från operationen sköter vi om en patient som kommit för post-operativ vård. 

Det är enkelt att jobba med en kollega som har 25 års erfarenhet fast hon aldrig tidigare jobbat på vår enhet. 

Allt går som planerat och patienten kan, efter att hen vaknat, extuberas. Vi tar alltså bort intubationstuben och respiratorn och patienten andas själv. 

Dejourerande läkare är bara ett telefonsamtal bort, ifall vi har några frågor. 

Utanför fönstret skiner solen och ambulanser kör förbi  med jämna mellanrum. Imorgon nattskift.

 

Tisdag 5 maj - Morgonskift 

Den första coronarusningen verkar vara ha lugnat ner sig. I måndags sänkte sjukhuset beredskapen och därför har vi nu idag flyttat tillbaka intensivvårds- och övervakningsavdelningen till egna utrymmen.

Stor apparat att flytta enhet

Tiden har gått snabbt idag och det har funnits mycket att göra. Patienternas flytt måste koordineras så smidigt som möjligt, så att det finns tillräckligt med skötare på båda platserna.

Vår avdelningsskötare Anna har pratat i telefon mer än vanligt. Våra instrumentvårdare Katja och Sussi har haft fullt upp med att flytta sängar, material, maskiner och diverse tillbehör.

IT-personalen med Thomas i spetsen har sett till att vårt patientdatasystem fungerat felfritt och städarna har i snabb takt fixat alla utrymmen som behövdes städas. Sjukskötare från operationsavdelningen och dagkirurgin har hjälpt till. 

Samarbetet har fungerat riktigt bra, det är roligt att se hur alla drar sitt strå till stacken. I sjukhusvärlden behövs många olika stödfunktioner för att allting skall fungera.

Patientvården rullar på, parallellt med flytten

Trots en annorlunda dag har patientvården fortsatt som vanligt. Morgontvätt, grundvård, mobilisering och undersökningar kan inte pausas för att det händer annat. Patientvården måste alltid prioriteras. Nya patienter kommer för vård och läkarna rondar i raskt tempo. 

Vi funderar en stund hur vi skall ordna så att alla kan ta lunchpaus, men det löser sig fint. Oroliga anhöriga ringer och man behöver på ett lugnt sätt informera dem om läget, trots att det är bråttom på avdelningen. 

Det känns skönt att jobba på hemmaplan igen. Avdelningen blev trots allt nyrenoverad ifjol, med stora fina rum och den nyaste tekniken. Kollegornas ansiktsuttryck är ganska lättade. För mycket känslor i en avdelningsflytt? Kanske. 

Intensiven är till för alla som behöver hjälp

Men allt är ändå sig likt, covid-19-patienter som behöver intensivvård kommer fortsättningsvis att komma till oss. Våra neurologiska och kardiologiska patienter vårdas också på samma sätt som de alltid har gjort. Om man får akuta symptom på till exempel hjärtinfarkt eller stroke ska man naturligtvis komma till sjukhuset. Vi finns här för alla patienter, pandemi eller ej.

 

Måndag 4 maj - Hur vi vårdar covidfall

På intensivvårds- och övervakningsavdelningen är de tomma patientplatserna alltid färdiga att ta emot en patient. Där skall finnas all utrustning som kan tänkas behövas i det akuta skedet. 

Då en coronapatient anländer

När telefonen ringer och vi får veta att det kommer en misstänkt eller en konstaterad covid-19-patient kontrollerar jag gärna rummet en extra gång. 

När patienten väl är på plats skall dörren hållas stängd hela tiden. In- och utgång sker via slussen - alltså utrymmet mellan isoleringsrummet och övriga avdelningen. 

Det spelar också en roll i vilket rum vi lägger patienten. Isoleringsrummen är begränsade. Patienten skrivs in i vårt patientdatasystem och en sjukskötare klär på sig skyddskläderna färdigt. Sen är vi redo.

Syretillskott, intubation, respirator

När en covid-19-patient behöver intensivvård är det i huvudsak lungorna som behöver stöd, men även andra organ kan behöva stödjas, till exempel hjärta och njurar. 

Mår patienten någorlunda bra kan det räcka med syretillskott via syremask eller övertrycksmask. Vi tar regelbundna kontroller och det som berättar mest om patientens mående är astrup, ett arteriellt blodprov.

Om patientens allmäntillstånd och syresättning försämras kan det behövas mer stöd. Då blir det aktuellt med respiratorvård. 

Patienten kommer först att bli sövd innan anestesiläkaren för ner en plasttub i luftvägarna (intuberar). Tanken är att patienten skall få vila och respiratorn tar över andningen, helt eller delvis. 

Två läkare i skyddskläder står lutade över en sjukhussäng. I salen finns mycket medicinska maskiner.

Magläge vid svår lunginflammation och covid-19

Covid-19-symptomen kan vara ganska oberäkneliga och tillståndet kan snabbt förändras till det sämre. Ibland krävs stort stöd av respiratorn för att kontrollera andningen och i vissa fall kan magläge bli aktuellt. 

Magläge åt patienter med svåra lunginflammationer har vi länge använt oss av, och åt covid-19-patienterna runt om i världen verkar det vara vanligt förekommande. 

Patienten ligger alltså på mage i flera timmar, med specialdynor till hjälp. Med förändrad ställning försöker man få icke-ventilerade områden i lungorna ventilerade och förbättra syresättningen på så vis.

Intensivvården kämpig

Då man är kopplad till respirator hör det till att man är nedsövd. Intubationstuben är obehaglig och intensivvården är överlag kämpig på många sätt. Att vårdas av skötare i isoleringskläder kan vara nog så skrämmande och miljön i rummet är ofta ganska orolig. 

Lägg därtill alla slangar och kanyler som behövs för övervakningen. En intuberad patient lämnas aldrig ensam, utan har alltid en eller flera sjukskötare i rummet.

Krävs mycket tålamod och träning efteråt

Vartefter lungorna blir bättre kan man lätta på sömnmedicinerna och låta patienten andas mer själv. Hur länge man är kopplad till respirator varierar mycket och beror helt på hurudan sjukdomsbild man har. 

Sekundära infektioner och komplikationer kan också förekomma. Av patienten kommer det att krävas mycket tålamod och träning när det är dags att börja återhämta sig.

Det här är i korthet hur en covid-19-patient vårdas här hos oss. Sjukdomsbilden varierar dock mycket och det är svårt att generalisera. Det är trots allt bara ett fåtal som behöver intensivvård.

Söndag 3 maj - Morgonskift

Blir stationerad på rena avdelningen idag. Hinner bara tänka att nu slipper jag fundera på covid-19, innan ansvariga skötaren kommer och frågar hur jag mår. Ny regel. Alla skall vara friska och symptomfria för att få jobba. Minsta symptom och du blir hemskickad. Alla är dock i skick och vi får börja morgonen i full fart. 

Traumalarm och intubering

Ett traumalarm kommer från akuten. Vi gör i ordning för att ta emot patienten. Samtidigt får en annan patient tyngre och tyngre med andningen. Vår anestesiläkare rings in och patienten intuberas för att stödja lungorna och andningen. 

Vid intubering förs en plasttub ner i luftvägarna och kopplas till en respirator. Anestesiläkaren och två sjukskötare jobbar fint tillsammans och det går lugnt till. Fast vi har bråttom och patienterna är sjuka, så är situationen ofta långt ifrån den man brukar se på tv. 

Hög ljudnivå då alla i samma sal

Jag fungerar idag som “stödskötare”. Jag försöker se till att de som är på inskolning får tillräckligt med stöd och assisterar med olika vårdmoment där det behövs. Det är trångt mellan sängarna då en patient skall upp och sitta. Jag hör hur en annan patient klagar i telefonen att det är lite rörigt. 

Vi spekulerar i när vi kan tänkas få flytta tillbaka till vår egen avdelning, nu när covid-19-fallen ändå är så få. 

I fickan har jag MET-telefonen (Medical Emergency Team). Övriga enheter på sjukhuset kan ringa till den telefonen vid återupplivning eller om någon patients tillstånd drastiskt försämras. Ingen hör av sig idag. Bra så.

Arbetet stannar aldrig upp

Några patienter får flytta vidare till en bäddavdelning för fortsatt vård och det blir strax lite lugnare här. Alla patienter ligger nämligen i samma sal och ljudnivån är onödigt hög. 

Klockan går snabbt och några från kvällsskiftet kommer redan kl. 12. Det är en bra sak med det här arbetet, någon kommer alltid och fortsätter där du slutar.

Imorgon tänkte jag berätta om vården av covid-19-patienterna.

En sjukhuskärra med utrustning på.

Fredag 1 maj - Morgonskift 

Det blev en inhiberad påsk och en annorlunda valborg. Hur kommer månne vår midsommar att se ut? Det är nu första maj och jag arbetar morgonskift. Här fanns rester av chips och godis från nattpersonalen, och från köket får man en munk till efterrätt.  Utöver sådant ser vardag och helg likadana ut här. 

Situationen förändras hela tiden

Det händer något nytt hela tiden och det kommer nya bud och föreskrifter, så att planera framtiden känns som bortkastad tid. Än så länge ser vi ut att få ha vår sommarsemester som planerat. Hoppas det håller streck. 

Personalen har hittills orkat ställa upp på extra arbetsskiften och även bytt skiften sinsemellan vid behov. Jag ägnar en snabb tanke till Sverige och det kaos de har där, känns som att vi inte har rätt att klaga över vår situation.

Sårvård och doktorns rond

Morgonskiftet börjar med morgontvätt av alla patienter. Vi gör omfattande grundvård eftersom våra patienter inte kan göra så mycket själva. Vi gör sårvård, munvård, lägesvård och vård av olika invasiva kanyler. 

Monitorering av vitala funktionerna pågår hela tiden. Därefter kommer läkaren och rondar. Nya ordinationer som skall verkställas och undersökningar skall göras. 

Tiden går snabbt och vi turas om att gå på lunch. Här skall alltid personalsituationen beaktas, så att det finns händer och kunskap ifall något oväntat sker. 

Besöksförbud

På avdelningen och hela sjukhuset råder nu besöksförbud. Det känns underligt för oss som är vana att ha besök av patienternas anhöriga. Men ännu värre för dem som inte sett sina anhöriga på flera dagar eller till och med veckor. Vi försöker informera via telefon så gått det går. De som orkar och mår bättre kan ringa själva eller ha videosamtal.  

Imorgon ledigt.

En plansch med texten: besöksförbud

Tisdag 28 april - Nattskift

På covidavdelningen är läget under kontroll. Kvällspersonalen ser inte så stressad ut när jag kommer på jobb. Men jag hör hur någon tar ett djupt andetag, följt av en lika djup suck. Och jo, tryckmärken på näsan avslöjar var kollegan varit.

Ett maratonlopp

Jag börjar nog längta efter att få återgå till normalläge. Det tar på att hålla koncentrationen och adrenalinet uppe, för att vara redo då det brakar loss. Om det sen gör det är en annan sak.

Man borde väl se situationen mer som ett maratonlopp än ett 100-meterslopp. Och då har vi ändå hittills haft det relativt lugnt i Vasa, jämfört med till exempel i Nyland. Folk verkar vara duktiga att hålla sig till de restriktioner som getts.

Motigt efter fyra nätter på jobb

Är nu inne på mitt fjärde och sista nattskift och det känns lite motigt. Men vi har lagom mycket jobb. Man hinner inte bli trött, utan hålls hela tiden på tårna. 

Jag fortsätter att handleda ny personal och hjälper till att ta emot nya patienter. Våra patienter kommer antingen från akutpolikliniken, operationsavdelningen, sjukhusets bäddavdelningar eller från andra sjukhus.

Återhämtning måste prioriteras

Patientantalet och vårdtyngden varierar från dag till dag. Medelvårdstiden för en intensivvårdspatient är ca fyra dygn, och hos övervakningspatienter ca 1.5 dygn.

Jag arbetar i treskiftesjobb och arbetslistorna är väldigt varierande. Från en upp- och nersvängd rytm gäller det nu att snabbt ställa om. Det gäller att prioritera återhämtningen för att orka. Och Valborg firar vi alla där hemma. Visst?

Vlogg: Hur man klär sig för att jobba på isoleringen

Måndag 27 april - Nattskift

Jag fick börja nattskiftet i full fart med oroliga patienter. Läget på TeVa svänger snabbt. Speciellt då det handlar om kritiskt sjuka patienter gäller det att hela tiden vara beredd att reagera på förändringar i patientens tillstånd. Från en minut till en annan kan situationen ändras.

Inatt lugnade det dock snabbt ner sig och det mesta av min tid har sen gått åt att handleda en ny kollega. Även på natten skolar vi in ny personal. Att komma hit och jobba utan tidigare erfarenhet av intensivvård kan vara riktigt kämpigt. För mig själv tog det åtminstone ett helt år innan jag började känna mig varm i kläderna.

Efter ca två-tre år kan man sköta även de svåraste patienterna. Med elva års erfarenhet i bagaget kan jag ännu känna mig osäker ibland, man blir aldrig fullärd i det här jobbet. Vi har en jättebra atmosfär i personalen och det går att fråga vilka dumma frågor som helst om man tvivlar. Vi jobbar så pass nära varandra och känner till varandras styrkor, vilket verkligen underlättar då det är bråttom och man behöver hjälpas åt.

Var det riktigt klokt att bli sjukskötare?

Känslan att jobba som sjukskötare är ganska tudelad just nu. Då situationen ännu är så öppen far tankarna också från ett dike till ett annat. Ibland funderar jag hur jag riktigt tänkte då jag valde utbildning; skiftesjobb, dålig lön, mycket ansvar och som nu, smittorisk. Var det nu riktigt klokt?

Men å andra sidan finns det en känsla av att vi gör något viktigt, vi räddar liv. Det känns riktigt fint då en patient som varit hos oss länge får lämna avdelningen. Vi har lätt att skämta och vår dåliga humor håller oss flytande också de riktigt jobbiga dagarna. Det är nog med hjälp av den vi kommer att klara av det här.

Ny respirator och nya kollegor

Natten fortsätter med övervakning av patienterna. Alla är uppkopplade till monitorer där vi ser de viktigaste värdena. Dygnsrytmen är viktig då man är sjuk, så vi försöker ha både tyst och mörkt på avdelningen.

Läser på nätet att vi ska få en ny respirator, bra så. Funderar tillsammans hur vi ska fördela morgonens jobb. Många nya sjukskötare kommer för introduktion. Pratar fotboll med min nya kollega och glömmer för en stund bort den situation vi befinner oss i. Corona harocksåsatt hela fotbollsvärlden på paus.

Några funderingar om nattskiftet går ännu runt i huvudet när jag kör hem. Men det brukar sällan hålla i sig. Det går ännu hyfsat bra att koppla bort jobbet från fritiden. Ett nattskift kvar.

En läkare i full skyddsutrustning med andningsmask, plastvisir och skyddsdräkt.

Söndag 26 april - Nattskift

Det är märkligt hur snabbt man anpassar sig till nya omständigheter. Det är bara några veckor som vi jobbat under nya premisser, men redan börjar man glömma hur normalläge känns. Vi fortsätter att ta en dag i taget, allt hänger i luften ännu. Ingen kan ge klara besked på när det här är över.

Vi har hittills haft endast några få covid-19 patienter i intensivvård, vilket vi är glada för. Men vi väntar ännu på toppen av kurvan. Vi försöker förbereda oss mentalt på att vi kommer att få jobba ännu hårdare.

Hittills har sjukvårdsdistriktet få konstaterade fall. Vem vet, kanske vi inte alls får någon topp. Ni märker ju att vi som jobbar på sjukhuset inte vet inte mer än någon annan. Vi kan bara hoppas att vi klarar av en eventuell topp.

En enhet för coronapatienter och en för vanliga intensivpatienter

Nattskift med start klockan 20 är under kontroll. Inatt är vi tio sjukskötare fördelade på två enheter. Intensivvårdsenheten är mera sårbar nu när den är uppdelad. Den ena enhet är till för vanliga intensivvårdspatienter. Den andra för coronapatienter. Vi försöker ändå planera arbetet så smidigt som möjligt.

Inatt får jag sköta en dialys på vår “rena” avdelning och allt går enligt planerna. Jag får sedan tid att hjälpa mina kollegor med vårdarbetet. Jag utför bland annat grundvård, gör lägesändringar och tar blodprov.

Innan matpausen klockan 04 går jag en runda på avdelningen och försöker lära mig var saker och ting finns. Det kan bli lite rörigt när en intensivvårdsavdelning skall flytta med kort varsel.

Dokumentering av vården på “lakan”

Mycket tid går till dokumentering av vårdarbetet. Devisen lyder "finns det inte antecknat är det inte gjort". På den rena avdelningen har vi dessutom varit tvungna att överge vår digitala patientdokumentering. Istället har vi återgått till att dokumentera på så kallade “lakan”, alltså ett A3 blad där all information om patientvården antecknas. Det kräver lite övning att vänja sig med de här, men till vår lycka finns det rutinerade sjukskötare som handleder.

Måndagmorgon närmar sig sakta men säkert. Vaktmästaren kommer vänligt nog med dagens tidningar till avdelningen. När morgonrutinerna med rutinmässiga blodprov och röntgenundersökningar och patientrapportering är avklarade, så är vi färdiga att gå hem. Sen väntar bästa stunden på dagen, då resten av samhället åker till jobbet och själv får jag gå och sova.

Lördag 25 april - Nattskift

Vår vardag på sjukhuset ser ganska annorlunda ut nu än för några månader sedan. Sedan coronaviruset kom till Finland har det mesta kretsat kring det.

Ingen kunde väl tro att viruset som började spridas i slutet av fjolåret i Wuhan skulle påverka vår vardag så här omfattande. Men här är vi nu, vare sig vi vill det eller inte.

Vi har alla försökt anpassa oss och vara flexibla för att vår verksamhet ska snurra på så smidigt som möjligt, och att våra patienter ska få bästa möjliga vård. Våra skolningar, möten och mailtrådar har till stor del handlat om Covid-19 och hur vi ska förbereda oss på bästa sätt. Tillsammans har vi och våra förmän planerat för olika scenarion.

På Intensivvårds- och övervakningsavdelningen (förkortas TeVa) insåg vi ganska snabbt att vi kommer att vara i händelsernas centrum. De rapporter som kom från Italien och övriga Europa var minst sagt skrämmande läsning.

Förberedelserna är gjorda och nu jobbar också vi med att sköta Covid-19 patienter. De blir omskötta precis som vanliga intensivvårdspatienter, men de är isolerade i egna rum och personalen använder skyddsutrustning från topp till tå.

Respekten för coronaviruset är verkligt stor och aseptiken och noggranna isoleringsrutiner är a och o.

Vi sköter förstås också ”vanliga” intensivvårdspatienter och övervakningspatienter just nu. Vi har delat in avdelningen i två enheter för att förhindra smittspridningen. Ny personal har ställts till vårt förfogande och omfattande inskolning pågår.

I vanliga fall håller vi i början av skiftet en allmän rapport om alla patienter, men nu undviker vi att samlas flera i samma rum. Arbetsfördelningen är därför redan gjord och nattskiftets sjukskötare går och tar rapport.

Stämningen bland personalen är bra, men det märks att det varit många förändringar på kort tid och att Covid-19 är ett stort stressmoment för alla.

Vårt 12 timmars nattskift går förvånansvärt snabbt, och någorlunda pigga kollegor kommer och fortsätter där vi slutade.

Skyddsmasker på ett bord.