Hoppa till huvudinnehåll
Kvinna med brun tröja i solsken. Gröna kullar och berg syns i bakgrunden
Journalisten Christin Sandberg har sedan några år tillbaka rapporterat om händelserna i Italien för Svenska Yle. I den här dagboken delar hon sina tankar och reflektioner över vad som händer när coronaviruset får ett land i sitt grepp.

Innehåll från Dagbok från coronavirusets Italien

29 mars - När ska det sluta?

Det är en solig söndagsmorgon. Jag och dottern passar en boll mellan oss, medan jag försöker trycka undan tankarna på allt som pågår runtomkring i landet, i världen. 

I bakgrunden börjar kyrkklockorna i byn signalerar att någon har avlidit. 

Det visar sig vara en man, som kommit en bra bit över åttio år, som somnat in i hemmet. Sammanlagt är det fyra äldre herrar i byn på 230 personer, som avlidit av sjukdom och ålderdom under tiden som coronaviruset spridit sig i landet. Flera är på väg den vägen. De flesta i byn har en hög ålder.

Men ingen här har dött av coronaviruset. 

I stan har borgmästaren slutat rapportera antalet nya fall av coronasmittade personer för att inte spä på oron. 

I går annonserade dock en mamma på chatten till barnets fotbollslag att hon testat positivt. Men att hon mår bra. Hon är polis och har fortsatt arbeta fram tills nu. 

En annan vän skrev på sociala medier att deras tvättmaskin gått sönder. Nu är de fem personer där hemma som tvättar alla kläder för hand för det finns ingen reparatör att ringa.

I mataffären är jästen slut, för italienarna hamstrar inte toalettpapper utan mjöl. Och bakar pizza och bröd som aldrig förr.

Premiärminister Conte gjorde ett nytt uttalande igår kväll. Hans framträdanden har blivit den nya ”såpoperan” på bästa sändningstid att följa. 

”Vi finns här för människorna, ingen ska behöva gå hungrig”, sade en tillsynes tärd Conte. Regeringen påskyndar att ge pengar till kommunerna som ska gå till de familjer som inte längre kan köpa mat.

Var pengarna kommer ifrån, förstår ingen. Conte försöker hålla modet uppe, säger att han kommer pressa EU till det yttersta för att de ska hjälpa landet.

Men inte bara det. Vi får också veta att de italienska militära trupper som utbildats för utlandsuppdrag eller kallats hem från utlandet nu sätts i arbete i landet. Från Lombardiet i norr till Sicilien i söder placeras nu tolv enheter ut. 

Det börjar kännas lite stressande att inte se slutet. 

Vi hoppas på det bästa, men förbereder oss på det värsta.

 

28 mars - Hungrig måste äta


I Palermo på Sicilien har ett tiotal personer försökt lämna mataffären med fulla kundvagnar. ”Vi har inga pengar att betala med.”, sade de. På sociala medier cirkulerar ett upprop ”Nu räcker det att vara hemma, vi måste äta”.

Polis och karabinjärer har ökat kontrollen av mataffärerna runtom i staden. 

Men hur stoppar man hunger. 

På Sicilien arbetar en av tre svart. Det vill säga de har inget arbetskontrakt och ingen fast arbetsplats, och därmed heller ingen möjlighet att få del av regeringens ekonomiska stödpaket. 

Bara de senaste två dygnen har ett tusental familjer sökt mathjälp hos den katolska hjälporganisationen Caritas i Palermo.

Det talas om att viruset inte diskriminerar. Nej, det kan drabba vem som helst. Men det är de som redan är utsatta i samhället som faller snabbast när möjligheten att få ihop pengar till mat på bordet kringskärs.

Italienarna upplever begränsningar av rörelsefriheten och inskränkningar av livet av aldrig skådat slag. Åtgärder som är nödvändiga för att sakta ner spridningen av coronaviruset, enligt experterna och politikerna, och som det råder stor konsensus om bland  befolkningen.

De flesta medborgare accepterar situationen och följer reglerna och fortsätter att ondgöra sig över dem som inte gör det. En del efterfrågar till och med ännu stramare åtgärder och striktare kontroller. 

Men det som hänt i Palermo visar att det inte är möjligt att tillämpa samma restriktioner överallt utan att ta hänsyn till den ekonomiska och sociala situationen bland befolkningen. Palermo är inte Milano. 

27 mars - Krigszon

Bland det första jag möter när jag läser tidningen, ser på nyheterna eller scrollar i mobilen den senaste veckan är att det framställs som att vi är i krig.

Krigsmetaforerna kring coronapandemin är många och starka.

Och det är en katastrof på flera sätt. Det är en tragedi som innebär mycket lidande för många på olika sätt. 

Men vi är inte i krig.

Men det enda begrepp vi tycks känna till när en fiende, som coronaviruset i det här fallet, attackerar är krig och alla de metaforer som det bär. Precis på samma sätt användes krigsretoriken som metafor när vi talade om HIV, vilket Susan Sontag skrivit i boken Aids och dess metaforer.

Nu talas det om krigszon på sjukhusen, krigsekonomi och hjältar.

Situationen är allvarlig. Många blir allvarligt sjuka och många dör. Andra förlorar sina nära och kära. 

Många förlorar inkomst och andra till och med sitt arbete.

Vi får inte röra oss fritt. Vi får knappt gå ut, om det inte är nödvändigt. 

Men de allra flesta av oss har vad vi behöver. Tak över huvudet, en säng att sova i, varmvatten i kranen och fungerande kommunikationer. 

Sånt som inte är en självklarhet i krig.

Jag kan förstå att det är lätt att ta till krigsmetaforer när vi talar om och försöker beskriva situationen på sjukhusen i de värst drabbade regionerna. 

Men krig handlar om att vi har en fiende som invaderar och de som står emot är hjältar. Och visst, vårdpersonalen är på sätt och vis hjältar. Men vi är inte i en situation där någon står emot någon annan. Här är vi alla tillsammans i denna nödsituation. Vi måste hålla ihop. Inte se det som ett krig. Att det handlar om vi och dem. Vi måste alla ta oss igenom det här tillsammans. 

Men redan nu finns det tecken på att vi inte gör det. Inte ens inom Europa har vi en gemensam politik eller vilja att hitta en gemensam lösning. Varje land är sig själv närmast. 

Om situationen sköts illa kan det bli fel och än värre sedan när det är över. Det oroar mig mer än det som nu pågår och beskrivs i krigstermer.

Trots detta kan jag inte låta bli att det sista jag gör innan jag släcker lampan på nattygsbordet varje kväll se presskonferensen i vilken chefen för Italiens civilförsvarsmyndighet läser upp siffrorna för antalet smittade och döda i landet. Som i ett krig?

 

26 mars - Isolerad

Jag har inte vetat vad jag ska skriva i dag. Men det handlar inte om någon vanlig skrivkramp, eller vad det brukar kallas. Det inser jag nu. Det handlar om att jag sitter i karantän. Avskärmad från den yttre världen och alla sociala relationer utanför familjen. 

Utan dessa intryck, utan att interagera med andra människor - förutom via nätet och sociala medier - fattas det en viktig pusselbit i mitt arbete.

Hur ska jag skapa och upprätthålla mitt journalistiska berättande? 

Näringen till mitt skrivande har alltid handlat om att iaktta, lyssna och känna in. Att fånga berättelser eller få människor att prata om sina erfarenheter, hur de upplever en händelse eller påverkas av ett politiskt beslut. 

Mitt arbete är att hitta, beskriva och förklara sammanhang och skeenden, men låta vanliga människor ge sin version av hur de ser på det eller hur de påverkas av beslut, som oftast fattas långt ifrån dem. 

Ibland letar jag efter nya perspektiv på ämnen jag redan kan, men som jag är intresserad av att förstå mer av.

Oftast lär jag mig lika mycket själv, som jag hoppas kunna förmedla.

Som frilans har jag inget kontor. Mitt arbete bär jag med mig överallt. När barnen är i skolan kan jag skriva i lugn och ro hemma, men det gör jag oftast efter att ha besökt platser och pratat med människor som delat sina intryck, synpunkter och personliga erfarenheter med mig. 

Jag brukar resa iväg med siktet inställt på att få lära mig mer om ett land eller en fråga, men brukar komma hem med så mycket mer än så. Nya frågor och idéer. 

När skrivperioderna är längre sitter jag oftast på caféer halva dagarna. Då får jag en känsla av hur folk rör sig, vad de tänker och hur de mår. 

Jag iakttar, lyssnar och frågar emellanåt och skapar mig intryck. 

Nu är jag hänvisad till mina minnen och alla ovärderliga erfarenheter jag har. Inte minst från de närmare 40 länder jag besökt, och inte minst de människor jag lärt känna genom åren. 

Jag minns framför allt alla kvinnor jag mött. För att dokumentera deras arbeten och liv. Jag minns dem fulla med energi och kampvilja. För att skapa en bättre värld. Och jag glömmer nästan aldrig ett ansikte, som jag en gång sett. 

Jag skriver till dem och hör hur de mår nu. Och får nästan omedelbart svar. Tack för att du undrar. En del delar med sig av hur de upplever coronapandemin.

Det är inte så lite. 

 

 

25 mars - Barnen har hamnat i bakgrunden

I dag tänker jag på barnen. Mina barn, liksom alla andra i barn i Italien, har inte varit i skolan sedan i slutet av februari. I nuläget är skolorna stängda fram till den 3 april, men det är ett datum som helt säkert kommer förlängas. 

Det ryktas till och med om att de inte öppnar mer det här läsåret, utan att barnen kommer att få gå tillbaka till skolan först till nästa läsår i september. 

Överhuvudtaget får jag en känsla av att barnens perspektiv har försvunnit helt i coronapandemin. Barn och kvinnor som brukar ses som utsatta grupper, har hamnat i bakgrunden i krishanteringen av den här nödsituationen.

I Norden diskuteras om skolorna ska stänga eller inte utifrån hur det drabbar föräldrarnas möjligheter att fortsätta arbeta, framför allt inom samhällsbärande sektorer, varav flera är kvinnodominerade.

I Italien är det främsta argumentet att barnen, som vi vet drabbas i lägre grad av coronasviruset och får mycket lindrigare symptom, kan smitta sina äldre anhöriga, såsom mor- och farföräldrar, de som oftast tar hand om sina barnbarn och bär upp välfärden i Italien. 

Här finns också en dominerande tanke om att familjen är det bästa för barnen. 

Men vi vet att familjen är långt ifrån en trygg plats för alla barn. Dessutom påverkar isoleringen barnen.

De kan inte längre gå i skolan, vilket gör att deras rutin har ryckts bort.

I Italien har visserligen distansundervisning via internet kommit i gång på ett förvånansvärt bra sätt. Och det gick snabbt. I 90 procent av landets skolor lär den fungera. Från första klass.

För många lärare, som inte är vana sedan tidigare att arbeta med tekniska hjälpmedel i skolan, är det en stor utmaning som de tillsammans med eleverna experimenterar fram. 

Det fungerar för barn som är strukturerade, självgående och har lätt för att lära sig. Men andra behöver sociala och nära relationer för att kunna ta till sig undervisningen.

Barnen får inte heller träffa andra barn. Inga sociala relationer med jämngamla och ingen möjlighet till spontan lek. Om de inte har turen att ha ett jämnårigt syskon hemma som tycker om att leka, som mina.

Om barnens perspektiv hade fått stå i fokus för bekämpningen av coronapandemin hade den skötts på ett annat sätt. 

 

24 mars - ett kamikazeuppdrag

Det snöar. Körsbärsträden, som står i blom, är denna morgon vittäckta. Barnen skyndar sig för att för första gången i år - det blev ju aldrig någon vinter - plocka fram pulkorna. Vi har en pulkabacke i trädgården, och barnen är fria att gå ut. Isoleringskänslan lättar lite.

När det snöar brukar det ändå bli kaos, vägarna ofarbara och skolorna stänga. 

Men det här var en parentes för egentligen hade jag tänkt ägna all vårdpersonal som nu kämpar på särskilt i de värst drabbade regionerna Lombardiet, Emilia Romagna och Piemonte en tanke. 

Fram tills nu har närmare 5 000 personer som arbetar inom vården smittats av coronaviruset. 24 läkare har avlidit. De flesta av dem så kallade ”husläkare”, till vilken individer i första hand vänder sig vid sjukdom. 

Jag letar siffror på hur många sjuksköterskor som mött samma öde, men hittar inga. Jag får dock fram en bild med porträttfoton på sjuksköterskor med blåmärken i ansiktet efter långa arbetspass med skyddsmask på. 

Jag tänker också på de som städar sjukhusen nu och som inte syns. Varken i media eller i flödena på sociala medier. 

Men det är många kvinnor som står i främsta ledet i kampen mot viruset, både inom vården och på hemmaplan. 

En väninna som är läkare ska gå från att arbeta med vård av patienter i hemmet till att ta hand om coronasmittade. Jag frågade om hon inte är rädd. ”Jag har svurit läkareden och det är min skyldighet som läkare att hjälpa till vid katastrofer,” sade hon. Och lade till att hon inte heller var rädd för egen del, eftersom hon inte tillhör någon riskgrupp.

En annan väninna kallade det kamikazeuppdrag att ge sig in i vården av coronapatienter utan någon som helst specialistkompetens på området. Ändå gör hon också det.

Jag tycker de är modiga.

 

23 mars - "Vi har inte fler restriktioner att ta till"

Jag vaknar upp till en ny vecka med fler inskränkningar än förra veckan. Premiärminister Giuseppe Conte har under helgen hållit ett av sina många tal via Facebook till nationen. Han har meddelat att regeringen fattat ett nytt beslut, dekret som det kallas, om att stänga ner ytterligare aktiviteter - alla som inte är väsentliga. 

Det inkluderar bland annat alla fabriker, som utgör den italienska ekonomins ryggrad, och som nu måste stänga ner. Även om de har fått tre dagars respit för att förbereda sig för nedstängningen.
Min svåger, som har en liten fabrik som tillverkar delar till vitvarubranschen, är uppgiven. Han kan klara att hålla stängt ett par veckor, kanske en månad, men längre kommer det inte hålla. De tjugo anställda skulle förlora sina arbeten.

De som tillhör livsmedelsproduktionskedjan får arbeta vidare. Även transport och kommunikationer måste fungera. 

Det verkar som om premiärminister Giuseppe Conte inte ville fatta beslutet om de här senaste begränsningarna, men att han såg sig tvungen på grund av påtryckningar både inifrån parlamentet och från folket.

Trots att Italien har vidtagit extrema åtgärder och begränsat invånarnas liv maximalt fortsätter antalet dödsfall att vara högt och de smittade att bli fler. 

Italien famlar desperat efter ett sätt att hejda pandemin.

Men nu kan vi inte gå längre, konstaterar Conte.

Samma sak repeterade den italienska civilförsvarsmyndigheten i en presskonferens sent på söndagskvällen. ”Vi har inte fler restriktioner att ta till. Nu ber jag er att vara extra försiktiga inom familjen, så att inte spridningen breder ut sig ytterligare.”

Ingen får längre lämna den kommun de befinner sig i. Inte ens som tidigare för att resa hem till familjen, eller för att resa tillbaka till hemkommunen där de är folkbokförda.

Jag som bott halva mitt liv utomlands, men alltid haft frihet och möjlighet att resa hem och hälsa på familj och träffa vänner på olika platser i världen när lusten faller på, börjar undra om det någonsin kommer att bli möjligt igen. I alla fall inte på samma sätt.

 

22 mars - Dubbelt drabbade

Stora delar av centrala Italien, där jag bor ligger i ett jordbävningsområde, vilket innebär att kraften från ett jordskalv när som helst kan ge sig tillkänna. 

En morgon i oktober 2016 vaknade hela familjen upp av att sängen och huset rörde sig lätt och det hördes ett dovt ljud från marken. Det är en väldigt speciell känsla som vi direkt kände igen från våra år i det centralamerikanska landet Guatemala.

För vår del gick det snabbt över den gången, men den uråldriga staden Norcia, med anor till yngre stenåldern, och över hundra andra kommuner runtomkring totalförstördes, övergavs och kommer kanske aldrig mer att bebos.

Många människor tvingades ge sig av och har aldrig kunnat komma tillbaka. Drygt 8 000 bor i små enkla modellhus som regeringen lät bygga upp för vad som var tänkt som ett tillfälligt boende. Men där de antagligen kommer att vara bofasta länge framöver. 

Andra får fortfarande ett månatligt bidrag som de betalar ett hotellrum eller hyra av en lägenhet med. 

Min dotters lärare bodde i ett hotellrum på 11 kvadratmeter tillsammans med sin pensionerade make tre år efter jordbävningen. I dag hyr de en lägenhet. Renoveringen av deras hus har inte ens påbörjats.


Vad har då det här med coronapandemin att göra?
 

Det sägs att Italien har en bra krisberedskap och erfarenhet av att hantera nödsituationer och det är säkert sant. Även nu under coronapandemin har regeringen agerat snabbt och beslutsamt och fortsätter så göra sida vid sida med ansvariga myndigheter. Alla gör vad de kan för att hantera situationen på bästa sätt. 

Men vad kommer hända sedan, när pandemin är över?

Om invånarna i det jordbävningsdrabbade området efter fyra år ännu inte är i närheten av något som skulle kunna kallas normalitet. Och som de själva uttrycker det ”vi har ännu inte återhämtat oss från chocken. Och nu detta? Vi är rädda", sade en kvinna i en tv-sändning från Norcia.

Mycket samhällsservice i området har aldrig återupptagit verksamheten sedan jordbävningen, vilket gör människorna extra utsatta.

Hur det kommer att bli efter coronapandemin är över är svårt att ens föreställa sig. 

21 mars - Förbjudna begravningar

Min svärmor är som många äldre i Italien praktiserande katolik. Hon går i mässan flera gånger i veckan, assisterar prästen och följer de heliga sakramenten. 

Nu är alla mässor inställda och kyrkorna stängda. Alla som brukar gå i mässan är hänvisade till att be framför tv-sända mässor. 

Men det är inte bara de äldres liv som är inrutat efter de religiösa högtiderna. Barn och ungdomar deltar i stor utsträckning i aktiviteter anordnade av kyrkan utanför skoltid. Kyrkan driver fritidsverksamhet och många barn går på katekesundervisning varje lördag under flera år. Men nu är varken nattvardsgång eller konfirmation möjlig.

Till och med begravningsceremonier är förbjudna.

Överhuvudtaget är inga sakrament - heliga handlingar - längre möjliga att utföra. 

Men kanske värst av allt är att alla de som nu dör, dör ensamma.

En person som känner sig dålig och tar sig till sjukhuset omedveten om att det är coronavirus, kanske aldrig mer kommer hem. Aldrig mer träffar någon anhörig. Det är så det ser ut. 

Ingen katolik kan få ge en sista bekännelse eller ta emot en sista smörjelse.

Eller ens säga några sista ord till sina barn eller sin älskade. 

Det går knappt att föreställa sig de våndor det innebär för den drabbade.

Och sorgen hos de som förlorar en kär, hur ska den bearbetas, när man inte kan få ta ett sista farväl eller hålla en värdig begravning?

Svärmor, som sedan många år är änka, tar det ganska bra. För ingen kan väl ta ifrån henne de veckoregelbundna besöken på kyrkogården. Eller? Jo, häromdagen hade de hängt ett hänglås på grinden in till kyrkogården. Inga gravbesök, inga nya blommor och ingen möjlighet att vattna dem hon satte upp förra veckan. 

Det tycks som om den sociala distansen mellan människor i coronatider måste respekteras även i relation till de döda. 

 

20 mars - #jag stannar hemma

Under den första veckan i karantän har italienarna å ena sidan sjungit och spelat på balkongerna i ett försök att hålla modet uppe, applåderat åt vårdpersonal och uppmuntrat varandra till att allt kommer att gå bra.

Å andra sidan finns det grannar som anmält varandra till polisen eller skällt ut dem som tar en cykel- eller joggingtur. På sociala medier är stämning hätsk. Hur kan ni bryta mot reglerna?

#jag stannar hemma (#iorestoacasa) till skillnad från dig, är budskapet.

En miljon kontroller av personer som rört sig ute har gjorts och 43 000 anmälningar har upprättats sedan de restriktiva åtgärderna infördes. Majoriteten av klagomålen rör personer som varit ute utan giltiga skäl. (Giltiga skäl är resa till och från arbetet eller på grund av hälsoskäl eller nödvändiga inköp.)

En del av dem är missbrukare, som inte bryr sig om den ytterligare risk coronaviruset innebär för deras redan riskfyllda liv, andra är flyktingar som kanske inte ens har kunnat ta till sig av informationen på grund av språket och ytterligare andra individer som lever i samhällets marginaler.

Repressalierna blir böter på 206 euro eller i värsta fall arrest upp till tre månader. Runt vårt hus finns kullar och öppna fält som lockar till promenader mellan stillasittande arbete och hemundervisning av barnen.

Men jag kan inte låta bli att tänka till en extra gång, eftersom jag nyligen sett en granne publicera ett inlägg på sociala medier om att ”de som ger sig ut och motionerar är dumma i huvudet, eftersom de riskerar att göra sig illa och uppta en plats på sjukhusen, som redan är överfulla”.

Samma sak sade en läkare jag pratade med. Nämligen att det är bättre människor undviker riskföretag hemma, som kan leda till att de faller eller gör sig illa på annat sätt. Eftersom de riskerar att inte få vård eller att just uppta platser som behövs för andra.

Ja, ni fattar kanske att den där joggingturen inte känns så lockande efter det.

19 Mars - Den osynliga fienden

Som vanligt slår jag på datorn och går igenom nyhetsmedierna medan jag dricker dagens första kopp kaffe. Den senaste veckan har de största rubrikerna rört börsfallen på Milanobörsen men också i andra länder. Ingen kommer undan.

Oljepriserna faller fritt och bilproduktionen i Italien står snart still. Även om landet gjorde allt för att hålla den uppe in i det sista. Tillverkningsindustrin är de sista hjulen som snurrar efter att turistnäringen upphört och restaurangbranschen tvingats stänga igen. 

Inte sedan 1915 har den italienska fotbollsligans högsta serie ställts in. Bara en sådan sak.

De stängda gränserna och begränsningarna i människors liv som coronaviruset har lett till en situation som liknar krigsekonomi. Det sade Eurogruppens ordförande Mario Centeno vid G7 mötet i helgen.

Men i den här krigsekonomin är fienden osynlig. Den är ett virus. 

De första konsekvenserna ser vi redan, frilansande kulturarbetare som förlorat alla uppdrag och prekära arbetare inom turist- och restaurangbranschen som har förlorat sina osäkra anställningar.

Men det är ett globalt problem som kommer få oöversiktliga ekonomiska och sociala konsekvenser för miljontals människor världen över.

I förlängningen kommer det att leda till att våra samhällen splittras, ojämlikheten ökar och människor kanske till och med kommer gå hungriga. I Europa.

Regeringarna försöker göra sitt. Genom att utlova stödpaket, till banker, flygbolag och industrier.

Den ekonomiska nedgången kommer att leda till att människor faller igenom de sociala skyddsnäten. Att andra kanske har något som du inte har. Vi kommer tvingas anpassa oss till nya former av överlevnadsekonomi.

I Europa ser vi hur människor hamstrar toalettpapper och matkonserver. 

I USA rusar människor till vapenaffärerna. Inte för att ta död på viruset, utan av osäkerhet och rädsla inför den framtid som krigsekonomin kommer att leda till. I luften finns en känsla av ett verkligt hot. 

Tur att vi ligger ett halvt steg före, genom att vi odlar egna grönsaker och har höns, tänker jag smått ironiskt, smått lättat.