Vi vet var du bor.

"Jag hoppas du blir gruppvåldtagen av en grupp afrikaner."

"Jag skulle kunna mata min amstaff med dig muslimjävel."

"Vi vet var dina barn är."

"Jag hoppas du dör långsamt av aids bögneger."

Vad försöker människor som skickar dylika meddelanden till forskare, politiker eller samhällsdebattörer säga? De vill säga: var tyst. Tala aldrig mer.

Vattendelare år 2007

Emilia Kukkala började blogga år 2007. Hennes vassa tunga ledde till att hennes namn dök upp på en lista över landsförrädare som borde elimineras.

Det året tycks vara en vattendelare för väldigt många av de personer som intervjuas i Yles hatprojekt. Bloggar blev vanligare, diskussionsforumen livligare och Facebook gjorde sitt intåg. Det aktiva nätet förde mycket gott med sig.

Men hatet hittade också en ny plattform.

Emilia Kukkala: Till en början blev jag väldigt bestört. Jag försökte diskutera med dem och göra mig förstådd. Mycket snart märkte jag att de inte ville ha någon diskussion. Det enda motivet var att hata. Uttryckligen för att utöva påtryckning.

Gas i ansiktet, köttfärs på bilen

Hatyttranden har inte enbart bestått av ord. Folk har härjat vid valstugor. Pride-paraden har attackerats. Dan Koivulaakso, en av författarna till en bok om extremhögern, fick pepparspray i ansiktet.

Då samma bok presenterades i ett bibliotek i Jyväskylä i januari i år utsattes tillställningen för en knivattack. Säkerhetsmaskineriet vaknade och följande boktillställning måste ställas in, eftersom en räddningsplan inte lämnats in i tid.

Det har gått så långt att det behövs poliser och säkerhetsvakter med öronsnäckor på bokmässor.

Emilia Kukkalas bil blev täckt med köttfärs, blod och avföring efter att hon hade deltagit i Aktuella tvåans hatkväll. Av en slump blev journalisten Meri Valkamas bildäck sönderskuret just då hatdiskussionen mot henne gick som hetast.

Det är obehagligt att veta att "somliga" vet var man själv rör sig och vem man är tillsammans med. Och att de rapporterar om det på nätet, säger journalisten Jeanette Björkqvist.

Andra har fått höra att man vet var barnens dagis är.

Raskriget fortskrider och man härskar med rädsla

Det är lätt att skapa lufttäta enklaver med likatänkande på nätet. Om en utomstående försöker rätta till felaktig information, tigs han till döds eller lynchas, skriver den svenska författaren Lisa Bjurwald i sin nya bok om näthat "Skrivbordskrigarna".

Anna Kontula: I nätgemenskaperna råder en sorts sektmentalitet. Man vänder ryggen mot omvärlden och en del sanningar börjar leva sitt eget liv, bedömer Anna Kontula (VF), som hittade sitt namn på en lista över personer som snabbt bör dödas.

Webbplatsen som kämpar mot mångkultur finns ännu på nätet. Den ger som råd att om de lagliga metoderna inte hjälper ska man övergå till störande beteende och påtryckning. Precis det, som många upplever att har skett. Metoderna är offentlig smutskastning och mindre illdåd. Raskriget fortskrider enligt handboken.

Till krigets metoder hör att demonisera motparten.

Dan Koivulaakso: Mer oroväckande är våldsfantasierna. Det är det klassiska sättet att skapa en bild av fienden. På det viset försöker man göra mig mindre mänsklig och legitimera våldsdåd mot mig, säger Dan Koivulaakso. Det finns nätsidor som endast går ut på att hata honom.

Också Astrid Thors blev offer för massiva hot och trakasserier då hon var migrationsminister.

Det är att härska med hjälp av rädsla, vilket inte är långt från terror.

I grillkön på nätet spottar man och faller in i masspsykos

Allt näthat är inte analytiskt motiverat utan helt enkelt dåligt beteende. Man har inte förmågan att hitta på träffande uttryck. Satan då jag är så satans arg.

Rosa Meriläinen: Det är viktigt att skilja på hatpost och annan osaklig post. Hatpost innehåller starka hotelser och våld, mycket aggressivitet. I de andra bara klagar man och skäller på en. Ibland känns det som att folk inte kan skilja på osaklig post och hatpost. Jag har kanske hjälp av att jag blev mobbad i skolan. Jag har fått vänja mig vid att höra elakheter hela livet, bedömer Rosa Meriläinen.

De tonåriga och vuxna bråkstakarna kommer inte till nätet från tomma intet. Kanske det skulle löna sig för alla som förfasar sig över de osakliga diskussionerna att nattetid besöka första hjälpen, en polisstation eller en nattbuss.

Största delen av nätpolisen Fobbas, dvs. Marko Forss, arbetstid går åt till att reda ut trakasserier. I kön till grillkiosken på nätet knuffas man, spottar i ansiktet, hotar och mobbar. Konstigt nog brukar situationen lugna ner sig då den virtuella polisen dyker upp.

Men i motsats till den riktiga grillkön kan det snabbt uppstå en masspsykos på nätet.

Marko Forss: Någon har till exempel laddat upp en bild som irriterar en grupp användare. Sen kommer det en enorm mängd meddelanden och de börjar trakassera den här personen. Plötsligt kan över hundra personer delta, trots att de inte ens känner den mobbade. Det kan vara svårt för polisen att lugna ner sådana här situationer, säger Forss.

Ett lillfinger till självcensuren - långfingret till demokratin

Finland är en rollmodell för yttrandefriheten. I januari i år utnämnde Reportrar utan gränser Finland till världens ledande land enligt ett pressfrihetsindex.

I detta föregångsland säger en del av journalisterna och forskarna att de har begränsat de ämnen som de behandlar i offentligheten. Speciellt i invandringsfrågor har påtryckningarna lett till självcensur.

I praktiken är responsfloden, kränkningarna och hoten så obehagliga att de får en att överväga ämnesvalen och offentliga framträdanden. Det har bland andra journalisten Meri Valkama gjort.

Meri Valkama: Man orkar inte ta emot den värsta sortens respons i alla livsskeden. Man måste vara stark för att klara av att ta emot en sån mängd hat.

Det är fråga om en svag och farlig signal.

Husein Muhammed: Om vi verkligen ger efter för dem genom att säga att vi inte vågar framträda så är det mycket ödesdigert, säger jurist Husein Muhammed.

En undersökning av hur den aggressiva diskussionskulturen påverkar yttrandefriheten blir klar vid Tammerfors universitet i höst. De preliminära resultaten bekräftar att forskare och journalister har blivit försiktigare. Man ska inte överdriva vidden av fenomenet, men det måste uppmärksammas i tid, säger forskningsledare Pentti Raittila.

Pentti Raittila Det här eskalerar stegvis. Först kommer lite affekterad kritik. Sedan sådant här aggressivt språkbruk. Sedan kommer hatretorik och följande steg är hotelser, som vi redan nu ser. Det förekommer dödshot. Det sista steget är verkligt våld. Det här borde stoppas innan vi kommer till det sista skedet.

Vem hittade på ordmonstret?

Efter massakern i Norge sökte alla frenetiskt efter en länk mellan grymma ord och grymma handlingar. Man ville identifiera hatretoriken.

Riksåklagarämbetet tillsatte en arbetsgrupp för att definiera hatretoriken och den slog fast att hatretorik innebär uttryckssätt som sårar, kränker eller förtalar på det sätt som stadgas i strafflagen.

Med stöd av dessa paragrafer i strafflagen dömdes riksdagsman Jussi Halla-aho (Sannf) för brott mot trosfriden och hets mot folkgrupp.

Hatretorik har diskuterats mycket på ett allmänt plan. Då det inte finns detaljer i diskussionen, har var och en kunnat definiera hatretoriken enligt egna kriterier. Saken underlättas inte av att det inte finns någon juridisk definition på hatretorik. Därför har också stark kritik kunnat klassas som hatretorik.

Jussi Halla-aho: Den som har lanserat detta ordmonster, hatretorik, borde definiera innehållet i det. Så länge som det är en sån här stämpelyxa så kan man slänga det runt all sorts otrevligt prat, konstaterade Jussi Halla-aho i Aktuella tvåans hatkväll hösten 2011.

Är också saklig kritik alltså hatretorik om mottagaren blir sårad?

Yttrandefrihetens förkämpar

Hatretorik har en schizofren inverkan på yttrandefriheten. Om man förbjuder skarp kritik begränsas yttrandefriheten. Å andra sidan möjliggör en fullständig frihet hatretorik, vilket i sin tur begränsar yttrandefriheten.

Jarkko Tontti: Det är anmärkningsvärt att de största förkämparna för yttrandefrihet ofta är de vars påtryckningar har begränsat andra människors yttrandefrihet, säger Jarkko Tontti, som är ordförande för finska PEN.

Tontti påminner om att det finns klara fall när det gäller hatretorik, men också en gråzon. En persons yttrandefrihet kan begränsa en annan persons, ifall man är otydlig.

Suomen Sisus nuvarande ordförande, riksdagsman Olli Immonen ansåg till exempel att de omtvistade Muhammed-karikatyrerna absolut skulle publiceras uttryckligen på grund av yttrandefriheten. Fastän det kränkte en del människors religiösa övertygelse.

Olli Immonen: Man ska inte ge efter för att bilderna möjligen kränker någon enskild religiös grupp. Yttrandefriheten är helig och den ska man försvara kraftfullt, konstaterar Immonen.

Immonen tror inte att diskussionsklimatet har blivit mera aggressivt. Det finns bara nya sätt att uttrycka sin åsikt.

Nu får man tala - det vilda och fria nätet

Eva Biaudet: Problemet har vuxit sig jättestort.

Minoritetsombudet Eva Biaudet, har fått hatpost redan länge. Men aldrig så mycket som under de senaste åren.

Johanna Korhonen: Här finns ett uppdämt behov av att få prata. Nu gör den tekniska utvecklingen det möjligt för alla sorters åsikter att komma fram. Det här har stärkt de grupper, som består av missförstådda genier i sina egna kretsar. Nu får alla sin röst hörd, så länge som vi andra inte begränsar det. Jag har väntat på att diskussionskulturen i dessa nya forum ska hitta tillbaka till vettiga former, säger Johanna Korhonen.

Hatet slutar inte genom att man hatar.

Hannu Lauerma: I Finland har många saker blivit bättre: färre människor far illa och vi har färre våldsamma personer än för tjugo år sedan. Till exempel har hatet som tar sig uttryck i brott mot liv minskat. Men jag tror inte att det beror på att folk får härja på nätet, bedömer Hannu Lauerma, som är forskningsprofessor och ledande överläkare vid ett psykiatriskt fängelsesjukhus.

Det som är utmärkande för näthatet är att det sker anonymt. Det ger en vinnande känsla, då man inte åker fast. Det passar extra bra för dem som är modiga i smyg.

Hannu Lauerma: Aggression är inte egentligen ett sådant fenomen som man blir av med genom att ge utlopp för känslorna. Om aggressionen i sig känns bra, så blir man mottaglig för mera aggression.

Att tala illa om och hata beslutsfattare är inget nytt, det gjorde man förr i världen också över en kaffe på närmsta bensinstation. Men det skoningslösa pratet stannade vid kaffebordet tack vare den sociala kontrollen.

Hannu Lauerma: Bland de här nätskribenterna finns också direkt paranoida, mentalt instabila människor. Allt är med andra ord inte ett sånt här uppblåst hat, som man skulle kunna backa tillbaka ifrån. Det finns också sjuka människor bakom, påminner Lauerma.

Har vi något sätt att skilja mellan galna fantasier och rationella resonemang?

Mat och vargar - en ny religion

Det säkraste sättet att skaffa sig hatpost är att bli en färggrann ung kvinna, feminist, helst svenskspråkig, sympatisera med de gröna eller vänstern, höra till en sexuell minoritet och försvara invandrares rättigheter.

Men också vargar är ett säkert kort.

Roman Schatz: Vargen symboliserar ondskan, den äter småbarn, den äter tanter och rödluvor och allt. Och symboliken: någon helvetes tysk kommer hit för att skydda våra helvetes vilddjur, säger Roman Schatz.

Han ställde upp som frontfigur för en kampanj mot tjuvjakt på varg och styrkan på hatet överraskade honom.

Roman Schatz: Det som skrämmer mig med det här gänget som hotar mig är att de alla äger vapen.

Också frågor om mat väcker känslor.

Mikael Fogelholm: Man kunde ju tycka att mat är en trevlig sak. Men folk verkar vara väldigt arga när det kommer till frågor om mat. Matens hälsoaspekter har blivit nästan som en religion för somliga, säger professorn i näringslära Mikael Fogelholm.

Att ifrågasätta rådande sanningar är en populär hobby på internet. Genuint och uppriktigt ifrågasättande blandas med paranoida världsbilder. De paranoida går ofta åt etablerade mediehus och skolväsendet, eftersom de enligt dem mörkar sanningen.

Religion är en källa till heligt hat. Då kan man uppträda med eget namn, eftersom man går Guds ärenden, säger Johanna Korhonen som har blivit offer för religiösa hatskriverier.

Vem orkar hata så mycket?

Det finns mycket ilska hos personer som känner sig maktlösa. En sådan grupp är frånskilda pappor, som efter en uppslitande skilsmässa har förlorat kontakten till sina barn.

En bitter person släpper inte sin ilska, för det är det enda han har kvar.

Vem är troll? Vem utmanar? Vem är paranoid? Vem har bara haft en dålig dag? Vem hämnas en orätt?

Vem har bara varit full?

Hallå, det här är ju Facebook. Förstås skulle jag inte säga något sånt ansikte mot ansikte, replikerade en ung man som hade använt ett mycket grovt språk. Han intervjuades för Sveriges Televisions program om näthat.

Tycker de här människorna att de personer de skriver till bara är figurer i ett dataspel, som man fritt kan bomba?

Ansikte mot ansikte är det mycket svårare att hata så mycket. Men är det här följande svaga signal som vi borde lyssna till:

Jani Toivola: Om man deltar i någon aktuell diskussion, som kraftigt delar åsikterna, har vi fått rådet att helst inte åka kollektivt i ungefär en vecka efteråt, berättar riksdagsman Jani Toivola (Gröna).

Var dröjer polisen?

Moderatorerna har mycket makt. Många av våra intervjuade ansåg att modereringen kunde vara striktare. Men ingen vill att internet ska begränsas.

Många av dem som har blivit hotade kritiserar polisen för att inte ta det på allvar. Nätpolisen Marko "Fobba" Forss påminner om att det också kan handla om att de saknar metoder. Utländska servrar är svåra för polisen att komma åt.

Li Andersson: De finska myndigheterna är inte speciellt på alerten när det gäller näthat, om jag nu säger det rakt ut. Min uppfattning är att de inte följer med det och väldigt sällan vidtar de åtgärder, säger Li Andersson.

Hon deltog i bokpresentationen med knivincidenten.

Det som har visat sig vara effektivt i praktiken är att polisen tar kontakt med skribenten, då när dennes identitet är känd. I vanliga fall hjälper en tillrättavisning via nätet. Det här är en mildare metod än en polisanmälan.

Sluta prata om hat, prata om makt

Atlas Saarikoski: Det är klart att man får bli arg. Ilska är helt ok, men diskriminering är inte ok och hotelser är inte ok, säger Atlas Saarikoski, chefredaktör för tidningen Tulva.

Att bara fokusera på hatet som känsla leder fel, säger hon. Det handlar om maktstrukturer i samhället. Man måste få bli arg på sådant som är fel. Om en bög blir arg på homofobin, så ska han inte dömas för hatretorik, säger Saarikoski.

Att avslöja den mörka hemligheten

Hittills har det funnit en oskriven regel i den här leken: var tyst och offra dig. Tig, för annars kan avsändaren bli ännu ivrigare.

Osakliga, otäcka eller hotande meddelanden har varit en mörk hemlighet.

Eva Biaudet: Det är deras mål. Att hela diskussionen är för smutsig, störande eller sårande. De vill att andra ska tiga. Det önskar jag verkligen inte, säger minoritetsombudet Eva Biaudet.

Att forskare i invandringsfrågor har tystnat är en negativ signal, säger Husein Muhammed:

Husein Muhammed: De har accepterat en ställning som offer som fått sin yttrandefrihet begränsad, fastän alla möjliga skällsord i det flexibla finska språket har använts upp för länge sedan i tjafset om invandringsfrågor.

Hittills har också riksdagsledamöterna för det mesta tigit om de hot de får, fastän man talar om dem inom huset, berättar riksdagsledamot Anna-Kaisa Pekonen (VF).

Någon gång lär vi oss att diskutera - kanske

Det finns alltså fyra förklaringar till det aggressiva diskussionsklimatet:

1. Man märks i det enorma informationsflödet om man använder grova uttryck.

2. Då man inte har förmåga att analysera, så agerar man på känsla. Satan då jag är så satans arg.

3. Den maktlösa ilskan har fått en kanal, som inte begränsas av någon social kontroll.

4. Olika extremgrupper isolerar sig i lufttäta enklaver, där hat föder hat.

På dåligt uppförande biter inte samma metod som på världarnas krig. Allt börjar med att man identifierar det.

Johanna Korhonen: Det första steget är att man börjar följa rådande lagstiftning. Den är alldeles tillräcklig. En annan sak är diskussionskulturen, hur man beter sig som människa. Nog får man med sig hemifrån hur man talar om och med andra människor, säger Johanna Korhonen.

Virpi Salmi: Vi håller fortfarande på att lära oss diskutera. Men jag tror på mänskligheten. Kanske vi lär oss hur man ska bete sig och leva i denna polemiska kultur, vi lär oss tolerera olika åsikter. Åtminstone hoppas jag det, säger kolumnisten Virpi Salmi.

Dödshot ska ingen behöva lära sig att tåla.