Material: SV – Modersmålet och litteratur, provet i läskompetens

15.3.2022

1. Jämförelse av texter om vargar

1.A Insändare: Madeleine Björk, Behåll vargen, det är vi som ska anpassa oss


2 okt 2018

INSÄNDARE: Behåll vargen, det är vi som ska anpassa oss

Vargen är ett rovdjur. Den äter för det mesta älg, en vargflock kan äta cirka 100 älgar per år. Naturskyddsföreningen skriver att de stora rovdjuren tillför naturen värden.

Jag tycker att vargen ska fortsätta leva. Vargar har alltid funnits, och behövs i ekosystemet. Om vi dödar vargarna kommer det bli fler och fler älgar och andra arter kommer minska eftersom älgarna äter mer och mer. Och det blir mer att jaga för människorna.

Jag tycker inte att det är okej att utrota en art bara för att vi stör oss på den. De som är emot varg kanske tycker att vi i så fall ska skjuta mer älg. Men det kan man inte bara göra hur som helst. Om det blir fler älgar kanske det kommer att bli fler olyckor på vägarna.

Vargstammen minskar i Sverige. Enligt naturvårdsverket sjönk den svenska vargstammen med 14 procent förra vintern. Om vargstammen blir för liten finns det risk för inavel bland vargarna menar de vidare. Jag tycker att det känns fel att vi människor skall få döda vargar så att de blir för få och kanske får sjuka eller missbildade vargungar. Den biologiska mångfalden påverkas också. Jag tycker inte att människor skall lägga sig i naturens gång. Det tycker jag att vi gör tillräckligt mycket ändå i världen.

Jag förstår absolut att bönder eller privatpersoner vill ha bort vargarna för att de kan riva och döda fåren som går ute på bete. Eftersom jag inte tycker att vi ska döda vargen, så tycker jag att personer med får eller andra djur som vargen kan skada, får försöka anpassa sig.

Ett exempel är att bygga ett säkrare stängsel med el i.

Att skjuta helt friska och starka djur känns hemskt. Vargen är inte ett hot mot människan, vi får anpassa oss.

Slutligen tycker jag alltså att vargen ska få leva kvar och att vi människor inte ska påverka naturens gång. Vi människor är en del av allt liv på jorden. Jag tycker att vi ska lära oss leva med naturen istället för att försöka styra den.

Madeleine Björk

Källa: Madeleine Björk. Behåll vargen, det är vi som ska anpassa oss. Tidningen dt:s webbplats. https://www.dt.se/artikel/insandare-behall-vargen-det-ar-vi-som-ska-anpassa-oss. Publicerad: 2.10.2018. Hämtad: 1.3.2021. Bearbetning: SEN.

1.B Insändare: Kaj Granlund, Myndigheterna är främmande för livet på landsbygden


Myndigheterna är främmande för livet på landsbygden


Bild: Mostphotos


Priset som vår landsbygd betalar för skyddet av vargen begränsar sig inte till förlusten av trygghet och sund livsmiljö. Förlusten av god förvaltning och rättsskydd tillkommer.

En ny förvaltningsplan för vargstammen i Finland har publicerats. Man har byggt upp en känsloladdad polis och bov-bild, där den finländska forskningen ställs mot landsbygden, som får skulden för följderna av EU:s verklighetsfrämmande habitatdirektiv.

Först bör vi rätta till påståendet att det finns ett varghat på landsbygden som måste bemästras. För oss är inte vargen en djurparksupplevelse utan en verklighet. Den stryker inte bland hus och gårdar slumpmässigt, utan den letar efter föda. Därför ser vi de kringstrykande gårdsvargarna som ett likadant hot som våra myndigheter ser hos flockar av vilda hundar som kommer över gränsen till Finland.

Statsmakten ser den oro som vargen för med sig som obefogad trots att den grundar sig i ett verkligt hot. Djur styrs av instinkter och olika inlärda beteendemönster. Hotet uppstår då människan och djuret inte har ett gemensamt kroppsspråk och människan är oförmögen att på rätt sätt visa till exempel dominans, vilket kan leda till en attack. Rädslan för att de vargar som stryker på gårdarna skulle reagera mot barn som mot andra bytesdjur måste accepteras hur osannolik en sådan reaktion än anses vara. Att föräldrar vill skydda sina barn är något som inte kan påverkas utan det är inbyggt i alla djurs beteende och måste som sådant accepteras.

Våra myndigheter talar om att främja toleransen och skapa en grund för acceptansen mot varg. Toleransen definieras som "att man godkänner att det finns vargar i området trots att man ogillar dem". De förbiser det faktum att tolerans gällande vargar upplevs så att vi tvingas acceptera den fara en vargflock på gården medför. Att folk skulle hata vargen för vad den är är en felaktig tolkning som bara kan skapas av aktivister och politiker.

Saltet på såren kommer när landsbygdens folk beskylls för tjuvjakt och myndigheterna ser jakten som en orsak till sina egna misslyckanden. De hänvisar till forskning gjord av Evira som jag tolkar på ett annat sätt. Under 2001–2019 undersökte Evira 149 döda vargar. Av dessa var 15 illegalt dödade, 51 trafikdödade, 51 skjutna av polis och resten hade dött en "normal död". Gamla hagel hade hittats i 18 vargar. Om vi delar upp Eviras forskning i två perioder, 2001–2014 och 2015–2019, finner vi bara en illegalt dödad varg under den senare perioden. Statistiskt bör tjuvjakt som inte avslöjats följa samma frekvens, det vill säga minska. Däremot har antalet vargar i vilka man funnit hagel fördubblats under den senare perioden, och våra myndigheter ser detta som ett bevis för ökad tjuvjakt.

Myndigheternas tolkning visar hur främmande de är för livet på landsbygden. För det första är det oerhört svårt att jaga varg utan att åka fast. Precis som i städerna finns det angivare på landsbygden, och spår efter illegal jakt avslöjas snabbt. Den mest sannolika orsaken till funna blyhagel är att människorna helt enkelt driver iväg vargar från sina gårdar med hagelbössa. Detta är betydligt effektivare än att ringa till polisen – en varg som träffats av hagel kommer inte tillbaka, men får behålla livhanken. Ingen reagerar på ljudet av ett hagelskott på landet. Det är olovligt, men visar hur frustrerade människorna på landsbygden är. Denna tolkning härstammar från en forskningsrapport jag och Kaarlo Nygren publicerade i Tyskland tidigare i år och den berörde vargarnas habituering i Finland.

Sedan kan vi givetvis fråga om det är rimligt att man skall gå ut i skolor med budskapet om den snälla vargen och de elaka föräldrarna. Kommer vi också i vargfrågan att få se barn som gråtande kommer hem med en underkänd uppsats bara för att de inte hade samma åsikt som läraren? I slutändan är det föräldrarna som bär ansvaret för barnens uppfostran, välfärd och framför allt överlevnad.

Priset som vår landsbygd betalar för skyddet av vargen begränsar sig inte till förlusten av trygghet och sund livsmiljö. Förlusten av god förvaltning och rättsskydd tillkommer. När dessa förluster förorsakats av statsmakten kallas det för förtryck.

Kaj Granlund, Lestijärvi

Källa: Kaj Granlund. Myndigheterna är främmande för livet på landsbygden. Hbl:s webbplats. https://www.hbl.fi/artikel/myndigheterna-ar-frammande-for-livet-pa-landsbygden/. Publicerad: 23.11.2019. Hämtad: 1.3.2021.

1.C Facktext: Inställningen till de stora rovdjuren: Varg

BAKGRUND

Enligt upphovsmännen erbjuder webbplatsen Suurpedot [De stora rovdjuren] objektiv och tillförlitlig information om de stora rovdjuren, och hjälper människor att leva sida vid sida med dem.

Webbplatsen redigeras av Forststyrelsen, jord- och skogsbruksministeriet, Finlands viltcentral, Naturresursinstitutet och miljöministeriet.



Inställningen till de stora rovdjuren: Varg

Finlands vargstam var relativt stor ända till 1880-talet, varefter vargen nästan utrotades. Vargstammens ökning under senare år, den positiva nativitetsutvecklingen och vargarnas utbredning i hela landet har väckt diskussion om människornas motstridiga uppfattningar om vargen och målsättningarna i stamförvaltningen. Vargstammen är idag jämnare fördelad mellan östra och västra Finland.

EU:s naturdirektiv förändrade vår jakt- och naturskyddslagstiftning så att vargen blev helt fredad som bytesdjur.

I Finland har man under 2010-talet genomfört flera medborgarenkäter om medborgarnas inställning till vargen och om förvaltningen av vargstammen. I den senaste enkäten, som publicerades av Naturresursinstitutet år 2020, utreddes medborgarnas inställning till vargen söder om renskötselområdet. Resultaten av enkäten åskådliggör att stamförvaltningen allmänt ses som problematisk. Rovdjursrädslan har ökat, och den varierar en del enligt befolkningsgrupp och är delvis kopplad till uppfattningarna om vargen som djur. – –

I Finlands stamförvaltningsplan för varg som fastställdes år 2019 noteras att vargen fortfarande är det av våra stora rovdjur som är svårast att hantera i det avseendet att vargen är förknippad med flera konflikter av olika typ. Till de starkaste orsakerna till konflikter hör känslan av otrygghet som vargen är förknippad med samt ekonomiska förluster och bitterhet orsakade av jakthundsolyckor och risken för sådana. – –

Enligt en tidigare enkät som genomfördes för stamförvaltningsplanen för varg år 2015 fanns det en önskan om att man i stamförvaltningen skulle beakta de sociala konsekvenserna av en ökande vargstam. Vargmotståndet var kraftigast bland renskötare och jakthundsägare. Flera skyddsinstanser och miljömyndigheter ville däremot öka vargstammen och de godkände inte jakt som en metod för stamförvaltning. Enligt dessa instanser är ökad kunskap och attitydfostran de viktigaste metoderna att förbättra människans och vargens samlevnad.

Källa: Suhtautuminen suurpetoihin: Susi [Inställningen till de stora rovdjuren: Varg]. Webbplatsen Suurpedot.fi. http://www.suurpedot.fi/suurpedot-ja-me/yhteiskunta/suhtautuminen-suurpetoihin.html. Hämtad: 8.2.2021. Översättning: SEN. Bearbetning: SEN.

2. Kombination av olika textgenrer

2.A Artikel: Magnus Östman, Kökar – eldorado för naturturisten

”Och hela stora havet vältrar i syd över vilda Kökar”

Så här träffande beskrev Arvid Mörne Kökar, Ålands sydostligaste kommun, och dess läge ute i Östersjön. Mörne visste vad han talade om. Då vinden ligger på från söder hämtar Östersjön kraft allt från den polska kusten och låter vågorna växa till imponerande storlek innan de dånar in mot södra Kökars strandklippor.

– Då händer det att fönsterrutorna på Antons gästhem blir suddiga av saltstänk, trots att det är långt till stranden med bränningarna, berättar Gunnar Sundström.

Han grundade gästhemmet i byn Vervan på västra Kökar för trettio år sedan. Antons har med åren blivit ett kärt tillhåll för fågelskådare, entomologer och andra naturentusiaster även under vinterhalvåret då det är lågsäsong för turismen i skärgården.

Nu har Gunnars brorson Joel Sundström tagit över Antons tillsammans med sin sambo Daniela Hellström. De är ett av få yngre par som valt att stanna kvar i sin havsomflutna hemkommun, som så många andra glesbygdskommuner kämpar mot avfolkningen.

Joel och Daniela tror i alla fall på möjligheterna att hålla i gång ett litet hemtrevligt gästhem som vintertid tar emot naturentusiaster och sommartid ett mer blandat klientel. Och Kökar är alla gånger värt ett besök också vintertid. Förutom fågelskådning och naturfotografering finns här goda möjligheter att göra långa vandringar och till och med skida om snöläget det tillåter.

– Då jag i mars skidar på skaren uppe på Kalen undrar jag varför mänskor egentligen åker till Lappland, säger Gunnar.

Kalen är det bergsområde som täcker en stor del av Kökars fastland i sydväst. Som namnet antyder finns här ingen skog utan mest bara knotiga, vindpinade björkar som faktiskt påminner om fjällbjörkar. Kalen, med sin storslagna havsutsikt och rester av krigstida befästningar, lockar vandrare året runt. Terrängen är kuperad och ställvis svårframkomlig, men de tre vandringsrutterna, av vilka den längsta för en ända till Kökars största by Karlby, är tydligt utmärkta i terrängen.

På Kökar är det mer sannolikt att det går att åka långfärdsskridsko över snöfria bärande isar än att det går att skida. Skridskoåkare från både Finland och Sverige dyker därför ibland upp på Antons gästhem. En annan kategori naturentusiaster som Gunnar Sundström gärna skulle locka till Kökar är stjärnskådare. På Kökar finns ingen störande ljusförorening och kunde därför bjuda på utmärkta möjligheter att studera både stjärnor och norrsken.

– ”Vad ni har mycket stjärnor här” brukar stadsbor som besöker Kökar under den mörka årstiden utbrista, berättar Gunnar.

Baltic Wings är ett nystartat EU-projekt inom vilket naturturismen året om på Kökar ska utvecklas med speciell fokus på fågelskådning. Projektkoordinator Christian Pleijel berättar att man vill sammanföra de två typer av fågel-kunskap som finns på Kökar: dels Kökarbornas traditionella djupa kunskap om jaktbara fåglar och dels de gästande ornitologernas kunskap om andra fågelarter.

Konkret handlar Baltic Wings om att utveckla fågel-skådarturismen genom att bygga fågeltorn och plattformar för fågelskådning på några av de bästa fågellokalerna på Kökar. Fågelskådningsplatserna kommer att förses med informationstavlor om aktuella fågelarter och på längre sikt finns planer på ett naturum med fokus på fåglar. Projektet kommer också att utbilda fågelguider som kan leda exkursioner för turister som inte är utpräglade fågelskådare. Till Baltic Wings hör dessutom en sammanställning och dokumentation av den kunskap som finns om fågelflyttning och fågelhäckning på Kökar.

Pleijel berättar att intresset för projektet bland Kökarborna hittills varit stort. Det märktes inte minst då ett informationsmöte i höstas drog fullt hus – detta mycket tack vare ett medryckande föredrag av Ari Linna, ornitolog från Åbo som studerat Kökars fågelfauna under många år.

Projektet är treårigt och har en budget på 170 000 euro.

Källa: Magnus Östman. Kökar – eldorado för naturturisten. Tidskriften Finlands Naturs webbplats. https://www.finlandsnatur.naturochmiljo.fi/artiklar/article-87026-69558-kokar-eldorado-for-naturturisten?offset_87026=20. Publicerad: 4/2018. Hämtad: 20.2.2021.

3. Serieanalys

3.A Utdrag ur serie: Ulrika Linder, Återvinningscentralen

BAKGRUND

Konstnären Ulrika Linder debuterade som författare med boken Återvinningscentralen, där hon beskriver sitt arbete på en återvinningscentral. Boken är uppbyggd av serieteckningar och fotografier.


Klicka på länken nedan för att öppna materialet som pdf-fil.

Ulrika Linder, Återvinningscentralen (3A.pdf)
Källa: Ulrika Linder. Återvinningscentralen. Publicerad: 2020.

4. Perspektiv och stereotypier i en berättelse

4.A Kapitel ur barnbok: René Goscinny och Jean-Jacques Sempé, Lotta

Lotta

Jag blev inte glad när mamma talade om att en av hennes väninnor skulle komma och dricka te tillsammans med sin lilla flicka. Jag tycker inte om tjejer. Dom är dumma, dom kan bara leka affär eller med dockor och dom gråter jämt. Jag gråter förstås också ibland, men det är när det händer något allvarligt, som den gången vasen i salongen gick sönder och pappa grälade på mig och det var inte rättvist för jag hade inte gjort det med flit och dessutom är den där vasen väldigt ful och jag vet mycket väl att pappa inte tycker om att jag sparkar boll inomhus, men det regnade ute.

”Du ska vara mycket snäll mot Lotta”, sa mamma till mig, ”det är en rar liten flicka och jag vill att du ska visa henne att du är väluppfostrad.”

När mamma vill visa att jag är väluppfostrad sätter hon på mig den blå kostymen och den vita skjortan och jag ser ut som en pajas. Jag sa till mamma att jag hellre ville gå på bio med kompisarna och se en cowboyfilm, men mamma tittade på mig som hon gör när hon inte har lust att skämta.

”Och var så snäll och bråka inte med den lilla flickan, annars får du med mig att göra”, sa mamma. ”Har du förstått?” Klockan fyra kom mammas väninna med sin lilla flicka. Mammas väninna kysste mig, hon sa som alla gör att jag var en stor pojke, hon sa också: ”Det här är Lotta.” Lotta och jag tittade på varandra. Hon hade gult hår och flätor, blå ögon, röd näsa och röd klänning. Vi räckte varandra fingrarna, mycket snabbt. Mamma serverade téet och det var mycket gott, för när det är främmande till téet finns det chokladbakelser och man får ta två gånger. Medan vi åt sa Lotta och jag ingenting och vi tittade inte på varandra. När vi hade ätit färdigt sa mamma: ”Gå och lek nu, barn. Niklas, ta med dig Lotta upp på ditt rum och visa henne dina fina leksaker.” Mamma sa det med ett stort leende men samtidigt tittade hon på mig så där som hon gör när det är bäst att inte skoja. Lotta och jag gick upp till mitt rum och där visste jag inte vad jag skulle säga till henne. Det var Lotta som sa: ”Du ser ut som en apa.” Det gillade jag inte så jag svarade: ”Och du, du är bara en tjej!” och hon klappade till mig. Jag hade god lust att börja gråta, men jag behärskade mig därför att mamma ville att jag skulle uppföra mig väl. Så jag drog Lotta i ena flätan och hon sparkade mig på smalbenet. Då höll jag ändå på att säga ”aj” för det gjorde ont. Jag tänkte just ge Lotta en örfil när hon bytte samtalsämne och sa: ”Ska du inte visa mej dom där leksakerna?” Jag tänkte säga att det var pojkleksaker när hon fick syn på min plyschbjörn, den som jag hade rakat en gång med pappas rakhyvel. Jag hade bara rakat den till hälften därför att pappas rakhyvel inte hade stått rycken. ”Leker du med dockor?” frågade Lotta och sedan började hon skratta. Jag tänkte just dra Lotta i flätan och hon lyfte handen för att lappa till mig när dörren öppnades och våra båda mammor kom in. ”Nå, barn”, sa mamma, ”har ni roligt?” ”O ja, tant!” sa Lotta och spärrade upp ögonen och sedan rörde hon mycket fort på ögonlocken och mamma kysste henne och sa: ”Vad gullig hon är! En riktig liten kyckling!” och Lotta jobbade hårt med ögonlocken. ”Visa Lotta dina fina bilderböcker”, sa mamma till mig och den andra mamman sa att vi var två små kycklingar och så gick de.

Jag tog fram mina böcker ur skåpet och gav Lotta dem, men hon tittade inte på dem utan kastade dem på golvet, till och med den som det är en massa indianer i och som är så läskig. ”Dina böcker intresserar mig inte”, sa Lotta, ”har du inte nånting roligare?” och sedan tittade hon i skåpet och fick se mitt flygplan, det där häftiga som har ett gummiband och som är rött och kan flyga. ”Låt det vara”, sa jag, ”det är inget för tjejer, det är mitt flygplan!” och jag försökte ta tillbaka det, men Lotta drog sig undan. ”Jag är din gäst”, sa hon, ”jag får leka med alla leksakerna, och om du inte låter mig göra det ropar jag på mamma och då får vi se vem som har rätt!” Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inte att hon skulle ha sönder mitt flygplan, men jag ville inte heller att hon skulle ropa på sin mamma för då skulle det bara bli bråk. Medan jag stod och tänkte snurrade Lotta på propellern för att spänna gummibandet och sedan släppte hon flygplanet. Hon släppte ut det genom fönstret i mitt rum som var öppet och flygplanet flög i väg. ”Titta vad du har gjort!” skrek jag. ”Mitt flygplan är borta!” och jag började gråta. ”Det är inte alls borta, dumskalle”, sa Lotta. ”Titta, det har fallit ner i trädgården, vi behöver bara gå och hämta det.”

Vi gick ner i salongen och jag frågade mamma om vi fick gå ut och leka i trädgården och mamma sa att det var för kallt, men Lotta klippte med ögonlocken och sa att hon ville se de vackra blommorna. Då sa mamma att hon var en gullig liten unge och att vi skulle ta på oss ordentligt när vi gick ut. Jag måste lära mig att göra så där med ögonlocken, det tycks göra susen, det där knepet!

Ute i trädgården plockade jag upp flygplanet, det var som tur var inte skadat, och Lotta sa: ”Vad ska vi göra?” ”Det vet jag inte”, sa jag, ”du ville ju se blommorna, titta på dom då, det finns massor där borta.” Men Lotta sa att hon struntade i mina blommor och att de inte var någonting att ha. Jag hade god lust att slå Lotta på nosen, men jag vågade inte därför att salongsfönstret vetter mot trädgården och mammorna var i salongen. ”Jag har inga leksaker här utom fotbollen i garaget”, sa jag. Lotta sa att det var en bra idé. Vi gick och hämtade fotbollen och jag var väldigt rädd för att kompisarna skulle få se att jag lekte med en tjej. ”Ställ dej mellan träden och försök stoppa bollen”, sa Lotta till mig. Då måste jag skratta, men Lotta tog sats och pang! ett kanonskott! Jag kunde inte hejda bollen som pangade garagefönstret.

Mammorna kom utspringande. Min mamma förstod genast vad som hade hänt när hon fick se garagefönstret. ”Niklas!”, sa hon till mig. ”I stället för att leka brutala lekar borde du ta hand om dina gäster, särskilt när de är så snälla som Lotta.” Jag tittade på Lotta som stod en bit längre bort i trädgården och luktade på begoniorna.

På kvällen fick jag ingen efterrätt, men det gör ingenting, hon är jättemysig, Lotta, vi ska gifta oss när vi blir stora.

Hon är en kanonskytt!

Källa: René Goscinny och Jean-Jacques Sempé. Lotta (ur boken Lille Niklas). Publicerad: 1985 (ursprungsversionen 1960). Översättning: Britte-Marie Bergström.