Möten och människor

Det händer ofta att jag blir full i skratt eller blixtrande irriterad då jag ska köpa något här i Moskva. Som nu det här med hallon och äpplen.

Moskvaborna älskar på goda grunder uttrycket ”Moskva sover aldrig”. Den här staden myllrar av liv dygnet runt. Det är bara under småtimmarna och söndagsmorgnarna som gatorna ligger mer eller mindre tomma.

Den här gången rör sig bloggaren inte i österled utan norrut, och inte utomlands utan i Finland. Jag var några dagar i den lilla kommunen Vesanto, nordväst om Jyväskylä, på gränsen mellan Savolax och Mellersta Finland. Här lever folk inte på särskilt stor fot, jobben är få och gamlingarna många.

Pappa titta – man kan se det där husets rötter, sa en liten pojke som cyklade förbi ett hus där grunden var framgrävd. Jag log en lång stund efter att jag hade hört det. Dessutom kände jag släktskap med huset, mina rötter kanske inte syns men de känns starkt just nu.

Det ser ut som i Helsingfors eller Vasa: rökarna flockas utanför restauranger också i Moskva. Rökförbudet på krogar var den enskilda iakttagelse som överraskade mig mest då jag efter en paus på tio månader var på ett snabbt besök i Moskva.

Det var en förtjusande liten grupp vänliga och sirliga personer som i går berättade om fasansfulla upplevelser de varit med om då atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki. De åtta japanerna var alla små barn då bomberna drabbade dem. De kände tryckvågen, såg brännskadade människor med flagande hud och de förlorade anhöriga.

I mars mötte jag de första underbara vårtecknen i Lviv i västra Ukraina, i april bjöd Kiev på några härligt ljusgröna vårdagar. Det var också i april jag tog en vårpromenad bland skira mössöron längs strandgatan i krigets Donetsk i östra Ukraina.

Han hör till de bekanta figurerna i mitt Kievgrannskap, mannen som så ofta letar efter något i soptunnor. Ibland är han ensam ibland har han sällskap. Jag har så många gånger undrat vad det är han letar efter. Vill han hitta något att äta eller något att sälja?

Hur tänker man då man ordnar en fest för veteraner och invalider i nittioårsåldern i en sal med höga trappor? Det frågade jag mig då jag i dag deltog i en fest inför segerdagen på lördag. Festen hölls på ett sjukhus för krigsinvalider i utkanten av Kiev.

”Vi köper hår till högsta pris” eller ”Hår – bra betalt” stod det på plakat runtom i staden Donetsk i östra Ukraina. Jag blev nyfiken eftersom jag inte på någon annan ort sett sådana erbjudanden.

För en stund sedan satt jag på en parkbänk i centrum av Donetsk. Runt omkring mig stod träden i sin mest skira vårgrönska och på en bänk en bit ifrån satt ett ungt par och glömde omvärlden.

Av de hundra rikaste människorna i Ukraina är tre kvinnor, två av dem är ogifta och har inga barn, den tredje är gift med en miljonär och har ett barn med honom. Hon är för övrigt den enda hustrun som finns med på listan även om man får förmoda att många tiotal av de andra rika männens hustrur också är välbeställda. Men de äger kanske inget utan lever på fickpengar, vad vet jag.

Den skramlar och skakar där den drar fram genom skogen, spårvagnen på Kievs längsta spårvagnslinje. Utsikten är förvirrande, vi är ju vana att se trafik och stadsbebyggelse där spårvagnar trafikerar, här ser man träd och skogsstigar.

Den som reser sin väg tar med sig bara en del av längtan, ungefär så stod det i en bok jag läste för långe sedan. Jag tror inte att det är sant. Men å andra sidan, varför skulle man mäta en känsla som längtan?

Han heter Viktor och en gång hade han de bästa linnebyxor man kan tänka sig. Sedan blev han för tjock om magen och därför kan han inte längre använda byxorna. Bland annat det hann taxichauffören Viktor berätta då han körde mig hem från ett svettigt köpcentrum. Jag gillar inte sådana ställen, men ibland måste man köpa något.

Om min dotter blir sjuk vill jag föra henne till en läkare. Vilken dag eller vilken tid som helst, och hon ska få vård! Men det skulle jag kunna bara om jag hade en privat sjukförsäkring, säger Marija.

Lugna simtag, andas djupt. Jag upprepar de här orden tyst för mig själv medan jag försöker simma av mig lite av den djupa sorg jag känner. Sorgen känns i magen och den har vuxit sig starkare för varje gång jag har träffat sådana som direkt har drabbats av kriget. I går var jag hemma hos Vitalij, Jelena och deras son Timur.

Min personliga insats till förmån för den ukrainska ekonomin är ganska anspråkslös. Jag köper mat, tvål, tandkräm, smink, lite kläder och använder transporter, vissa andra tjänster och betalar för kulturupplevelser. Den service jag får står sällan i proportion till summan jag spenderar.

Tjoma är en kille med spring i benen och snabba händer. Han söker kontakt och han vill delta i det som pågår. Han är tre år och hör till dem som har förlorat sitt hem i kriget i östra Ukraina.

För att fly ett elavbrott och några motgångar bestämde jag mig för ett besök i skönhetssalongen i grannkvarteret. Det var ett bra beslut.