Park Slope 11215

New York ligger på ungefär samma breddgrad som Barcelona och Rom. Det ledde till att jag hade en naiv tro då jag flyttade till New York att jag skulle få njuta av ett avsevärt behagligare klimat än hemma i Finland. Jag, som hatar snö och älskar somrar trodde att dagar av väderfrustration var över. Jag hade fel. Fel, fel, fel.

Kära Baseball, Det är inte du. Det är jag. Som vanligt. Men du skall veta att jag försökte. Jag försökte bli kär i dig. I ett par repriser till och med. Det gick inte. Jag blev småförtjust då jag för åtta år sedan besökte klassiska Fenway Park i Boston och såg matchen mellan Boston Red Sox och Tampa Bay Stingrays. Den förtjusningen svalnade emellertid fort.

I det tredje avsnittet av podcasten "Möten i New York" samtalar jag med Annemarie Hjorth. Hon har det senaste halvåret jobbat som praktikant på det finländska generalkonsulatet men snacket kretsar mer kring hennes upplevelser i New York. Från chocken som var den svinkalla vintern till New Yorks bästa och sämsta sidor. Samt den knepiga (läs: dyra) bostadsmarknaden.

Som en stor idrottsvän och en än större vän av finländsk landslagsfotboll så drömmer jag då och då om att se landslagsherrarna kvalificera sig för ett VM eller EM. Inte ens i mina vildaste fantasier drömmer jag om att Finland en dag kommer att vinna fotbolls-VM. Varken dam- eller herr-VM.

Torsdagen den 15 juli är Nedervetilbördiga Minna Leigh sommarpratare på Radio Vega. Jag hade den stora glädjen att träffa henne i samband med en arbetsresa till Los Angeles.

Fanfar! Det är dags för premiär för min podcast som jag pretentiöst nog döpt till "Möten i New York". New York (och hela USA för den delen) kryllar av intressanta människor som har rötter i Svenskfinland. Jag funderade länge hur jag kunde få deras röst hörd. Till slut kom jag fram till att en podcast är det enklaste och kanske bästa sättet.

Efter ett knappt år i USA har jag börjat tvivla på att den bild vi finländare har om vår lutherska arbetsmoral håller streck.

Nu då semestertiderna är i antågande så tänkte jag bjuda på tio tips till er som någon dag ämnar besöka min nuvarande hemstad New York. Men kom ihåg att listan är subjektiv till 100 procent och att jag bott endast nio månader i staden. Som småbarnsförälder dessutom, så det är inte precis så att jag varit ute på vift varje kväll. Eller ens varje vecka.

USA framställs ofta som kapitalismens vagga. Det stämmer i mångt och mycket. Den amerikanska drömmen handlar ju om att vara sin egen lyckas smed och därmed göra en klassresa från fattig till rik.

Som korrespondent är det oundvikligt att man sätter ära i att hålla sig a jour med de senaste nyheterna från det land man bevakar. I mitt fall USA. Under arbetstid är det givetvis ingen styv uppgift. Håller man koll på flödet på twitter missar man garanterat inget av nyhetsvärde. Förutsatt förstås att man följer de rätta twitterkontona.

Den rikaste procenten av jordens befolkning beräknas nästa år ha en större egendom än alla andra tillsammans. Detta enligt biståndsorganisationen Oxfams färska rapport.

Ni vet väl att ni kan följa mina förehavanden på Instagram? Mitt användarnamn är Chriso_Yle_USA. Här följer de tio populäraste bilderna från år 2014. Föga överraskande så toppas listan av det som folk döpt till en Ior Bock-imitation: Öppna Instagram-inlägget

Happy Holidays från Brooklyn! Jag skulle gärna skriva hur annorlunda och spännande det är att fira jul här i Park Slope. Faktum är emellertid att upptakten inför julhelgen här i USA påminner väldigt mycket om det jag vant mig vid hemma i Finland.

Julen är som bekant givmildhetens tid. I USA är det knepigt för en nyinflyttad att hålla koll på vad man förväntas ge och till vem inför julhelgen.

Bruce Springsteen är en lysande tolkare av samtiden. På sistone har jag ofta tänkt på ett av hans sämre alster – 57 channels and nothing on. ”57 channels and nothing on” handlar om att ha allt men att ändå känna sig tom inombords. Orsaken till att jag på sistone tänkt på låten beror däremot endast på refrängen – 57 channels and nothing on.

Det är bara att inse faktum. Sommaren varar betydligt längre i New York än hemma i Finland, men nu har hösten definitivt anlänt. Trots att jag är en sommarmänniska så har hösten i New York sina goda sidor. Framför allt under dagar likt den vi upplevde på söndagen.

Det var en brokig skara på söndagen löpte från Staten Island till Central Park på Manhattan under New York City Marathon. Drivet i steget varierade rejält bland dryga 60 000 deltagarna. Liksom formen, bakgrunden, åldern och utrustningen. Däremot var glädjen över att delta påtaglig.

Det kändes som om befolkningsmängden i vår stadsdel Park Slope skulle ha fördubblats. Precis alla var ute och firade Halloween på fredagskvällen. Uppslutningen var total. Alla var ute i vimlet. Alla var på gott humör (utom en mamma som fick ett raseriutbrott då hennes dotter inte samarbetade) och alla var utspökade.

Jag har inte tidigare vistats i USA kring Halloween och ståhejet kring denna barnens favoritdag har slagit mig med häpnad. Åtminstone här i våra kvarter är det nästan omöjligt att inte ryckas med i Halloweenyran.

Den som myntade begreppet politiskt korrekt hade knappast de amerikanska valkampanjerna i åtanke. Politiken i USA är nämligen allt annat hövlig då ett val närmar sig.